Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag28.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Vänner som sviker skrämmer sjuka tonåringar

Publicerad: 18 Juni 2008, 11:49

Oro för smärta och för döden är inte de enda rädslor som barn och tonåringar med cancer tvingas leva med. Förändrat utseende och kompisar som drar sig undan skrämde också flickor som intervjuats i en studie från Örebro.


”Jag visste inte vem jag skulle sitta med i matsalen och sådana saker. Det var en så stor förändring för mig, från att ha varit en person i mittpunkten, till att vara en som letade efter någon att vara med. Det var så stor skillnad. Jag tyckte att det var väldigt otäckt.”

Så beskriver en flicka i studien sina erfarenheter av att vara cancersjuk. Att kamraterna drog sig undan kopplade hon själv till sitt förändrade utseende. Flera flickor berättade om rädslan för att inte vara söt, att gå upp eller ned i vikt, eller att bli av med en kroppsdel. Att bli stirrade på för att de hade en näringssond eller var tvungna att sitta i rullstol skrämde också.

- Visserligen vet man ju att utseendet är viktigt i ungdomsåren, men det hade större betydelse än jag trodde för flickornas rädslor. Det kom igen på olika sätt hos alla, säger Agneta Anderzén Carlsson, barnsjuksköterska och forskare vid Örebro universitet och Vårdvetenskapligt forskningscentrum inom Örebro läns landsting.

Hon och en medarbetare har djupintervjuat sex flickor, 14 till 16 år gamla, om vad de varit rädda för under sjukdomsperioden. Fyra flickor hade haft leukemi och två hade haft solida tumörer. De var friskförklarade men gick fortfarande på kontroller.

I flickornas berättelser såg Agneta Anderzén Carlsson och hennes medarbetare snart ett mönster, där rädslorna var kopplade till kroppen, det sociala livet eller till existentiella frågor. De olika typerna av rädslor var tätt sammanflätade, som i exemplet ovan där det kroppsliga – förändrat utseende – kopplades till det sociala – vänner som drog sig undan.

- Tillsammans bildar de en vardagskänsla som de sjuka tonåringarna lever med hela tiden. Det är inte bara rädslor som är bundna till en viss situation, vid en behandling eller när man blir stucken, och som sedan försvinner, säger Agneta Anderzén Carlsson, som publicerade sina resultat i tidskriften Journal of Child Health i maj.

De kroppsliga rädslorna innefattade rädsla för illamående, olika smärtsamma och obehagliga behandlingssituationer. Men också att inte känna igen sig själv, både i spegeln och att inte längre orka göra det de brukade. Rädslan att tappa hår beskrevs som en äcklig känsla av att vakna med munnen full av hår som fallit av.

Förändrad lukt och smak beskrevs som något avskyvärt, och sjukhuslukten var något som väckte rädslor.

- Att till exempel inte vilja äta sjukhusmaten hängde ihop med rädsla för sjukhusmiljön, ”här har man gjort mig illa”, och en stark känsla av att ”här hör jag inte hemma”, säger Agneta Anderzén Carlsson.

En flicka beskrev också sin rädsla för viss vårdpersonal som var ovänlig eller oförsiktig. Av rädsla för att personen i fråga skulle bli arg, vågade hon heller inte be om att bli omhändertagen av någon annan. I stället kontrollerade hon noggrant tavlan där det skrevs upp vilken personal som hade nästa pass.

- Flickornas rädslor var nära sammanflätade med att inte ha kontroll, över sin kropp, över när man måste åka till sjukhuset, över sina kompisar och risken för att dö, fortsätter Agneta Anderzén Carlsson.

Existentiella rädslor, som tankar på döden dök framför allt upp under dåliga perioder, när energin sinade.

”Först tänkte jag inte på det men efter ett tag började det bli läskigt och man tänkte att nu kan jag inte ens gå till köket och äta, då är det inte bra, typ.” sade en flicka.

En annan hade aldrig pratat om sin rädsla för döden, eftersom hon visste att det skulle vara svårt för den hon pratade med och att det skulle skapa en otrygg stämning. När hon mådde bättre bleknade även tankarna på döden.

Agneta Anderzén Carlsson hoppas att sjukvårdpersonal ska känna igen flickornas beskrivningar och fundera på hur deras patienter bemöts.

- Jag tror att vi måste möta hela barnet, inte bara förklara hur en behandling går till eller vad håravfallet beror på, utan även fråga om hur det är i skolan och kanske försiktigt inleda samtal om kompisar.

Hon hoppas kunna studera vidare vilket bemötande som cancersjuka barn och ungdomar önskar sig, och som skulle kunna hjälpa dem att hantera sina rädslor.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev