Väntan på läkare nere i 19 minuter

Trycket på akuten vid Universitetssjukhuset Örebro har ökat med 14 procent de senaste tre åren.

I fjol passerade 52 500 patienter genom de dubbla skjutdörrarna av glas som låses upp inifrån mottagningen.

När de väl passerat luckan och betalat hänvisas patienterna till väntrummets karmstolar med slitna­ blåa sitsar. Men den som ska till medicinakuten behöver inte sitta så länge.

Medicin­akuten har nämligen arbetat fram en metod som gör besöken snabbare för många patienter. Personalen har provat och disku­terat, utvärderat och testat igen. Nu tror den sig ha hittat – om inte hela ­lösningen – så i alla fall något som de tycker är ”så mycket bättre”.

Modellen, som testats vardagar dagtid, innebär att en internmedicinare eller kardiolog tillsammans med sjuksköterskor eller undersköterskor gör en snabb första bedömning av alla medicin- och kardiologpatienter. Larm­patienter undantas.

Under försöksperioderna bedömde teamet runt 25 patienter per dag, ungefär hälften av alla som söker till medicinakuten under ett dygn.

Nästan 40 procent av patienterna kunde gå hem direkt efter team­bedömningen. Resten hänvisades till den ordinarie medicinakuten, till andra kliniker, eller lades in.

Väntetiden till läkarbedömning vid teambedömning blev i median 19 minuter, mot 50 minuter eller längre­ annars.

Patienter som utrustat sig med tidningar, mackor och kaffetermos med siktet inställt på timmar i väntrummet har blivit långa i ansiktet när besöket varit klart på en kvart.

– Genom att göra det bättre för de minst sjuka blir det även bättre­ för de mer sjuka, berättar Bruno Ziegler,­ läkare och projektledare.

Hans entusiasm går inte att ta miste på och resultaten från försöken har gjort att modellen, sedan ett par veckor, nu är rutin på vardagar.

– Arbetssättet förenar patient­säkerhet, kvalitet, effektivitet och ger en hög servicenivå där vi utnyttjar specialistläkarens kompetens. De som har okomplicerade symtom kan då handläggas kvickt, säger Bruno Ziegler.

I huvudsak handlar det om yngre­ patienter med bröstsmärta, hjärtklappning eller ospecifika symptom.

Att så många inte behöver mer än en kort läkarbedömning kan signalera att de inte hör hemma på akuten. Men detta är ingenting som värderas i projektet.

– Vi lägger inte energi på detta­ utan ger dem som kommer hit den medicinska bedömning som de ­efterfrågar, säger Bruno Ziegler.

En viss sortering kan det ändå bli i luckan vid akutens entré, berättar sjuksköterskan Eva Jansson.

– Om någon kommer med ett finger­ som gjort lite ont i fyra månader kan vi påpeka att detta kanske inte är något för akuten. Om det blir diskussioner lånar vi ut telefonen så att patienterna kan ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd om vart de ska vända sig. Om rådgivningen säger att patienten ska till akuten så sätter vi oss inte emot det, säger hon.

En nybildad landstingsövergripande samverkansgrupp ska kartlägga och analysera varför patientflödena ser ut som de gör och vad som kan göras för att styra dem rätt.  Att allt fler söker sig till akuten är i sig inte något avgörande problem, tycker akutens verksamhetschef Ewa-Lena Sjöberg:

– Det handlar i stället om hur många som är där samtidigt och hur vi hanterar dem. Det är som på en parkeringsplats, om man bara parkerar en kort stund kan man snabbt lämna platsen till någon annan.

MIA WÄRNGÅRD