”Vi har varit dåliga på barns perspektiv”

Sveriges Kommuner och Landstings psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren har skummat igenom barnombudsmannens årsrapport och tycker till viss del om det hon läser.

– Jag är väldigt glad att de gör det här för vi har väldigt dåliga på att fånga barnens eget perspektiv. Jag är också imponerad av att de har gått ut och pratat med barn i tvångsvård, för det är ofta så att vi pratar om barn men inte med barn.

Hon bekräftar också bilden av att patientregistret inte har all information det borde och förklarar att det är något som landstingen tillsammans med Socialstyrelsen jobbar på.

Hur väl tycker du att den bild som registret ger stämmer överens med hur det faktiskt ser ut? Går det ens att bedöma?

– Jag tror att det fortfarande är alldeles för dåligt. Men jag har svårt att svara på det då vi fortfarande inte har fått alla siffror för 2012. Det vi kan se är att det är stora skillnader mellan landsting, större än vad som är rimligt. En del av det är nog artefakter, det vill säga det är dålig rapportering.

Barnombudsmannen anser att underrapporteringen till patientregistret är oacceptabel, vad tycker du?

– Eftersom att det här är enda möjligheten för enskilda enheter att jämföra sig med andra och för att vi ska kunna få någon möjlighet till förbättringsarbete så måste vi ha nationella data. Och då är det bara Socialstyrelsen som kan göra det, så vi måste få det här att funka. Men det har varit så stora brister både tekniskt och administrativt och det är först nu när vi kan få tätare feedback från Socialstyrelsen som vi verkligen kan börja jobba.

Är det ett tekniskt och administrativt problem eller är det slarv?

– Jag tror att det är flera saker på samma gång. Det är svårt att få ut uppgifterna ur journalsystemen, rent tekniskt har det inte heller fungerat något bra. Det har varit svårigheter för Socialstyrelsen att ta emot, sortera och ge tillbaka uppgifter snabbt. Den administratör som sitter på landstinget och skickar in siffrorna förstår ju inte om det är höga eller låga siffror. Det är ju inte en psykiatrimänniska, det är ju en vårdadministratör av något slag. För att vi ska kunna rätta till behöver det komma tillbaka till dem som känner igen sina egna siffror och känner att det här stämmer ju inte.

Nu låter det som att du försöker lägga problemet hos Socialstyrelsen eller hos landstingens administration, är det inte psykiatrins eget ansvar?

– De är två bitar. När vi sedan får tillbaka siffrorna är ju de som kan förbättra vården själva. Det är då vi kan se, beror det här på att vi inte har lagt in det i journalsystemet, då finns det ju ingen administratör i världen som kan få ut det. Och där är vi helt övertygade om att det behövs bättre rutiner för att få in det.

I de fall där barnombudsmannen hävdar att det inte finns dokumentation om hur länge ett barn har varit bältat undrar Ing-Marie Wieselgren om myndigheten har fått ut de beslutsjournaler där tiden ska anges.

– Jag vet ju rent faktiskt att på en del ställen så för man in vissa saker i journalen men så har man också beslutsjournaler som har legat som egna papper.

Hon förklarar att det också behöver kontrolleras om psykiatrin använder sig av lagstiftningen på rätt sätt och nämner att det även finns något som kallas för informellt tvång.

– Om du inte gör som vi vill så blir det ett vårdintyg. Det är ju för individen lika hemskt.

Finns det något krav på att det ska dokumenteras?

– Nej.

Borde det göra det?

– Det är något jag tror att vi behöver titta mycket mer på när det gäller just barn för då kommer det in ytterligare ett moment. Barnet känner att det blir tvingat till saker och ting men vem var det som tvingade? Var det pappa och mamma? Var det sjukvårdspersonalen? Det blir ännu krångligare när det blir barn.

Ing-Marie Wieselgren understryker att det utifrån det perspektivet är bra att barnombudsmannen frågat barnen.

– Känner du att du är tvingad till saker? Det är ju den känslan vi ska utgå från och sedan ta reda på varför då. Och om man har tvingat någon till något så måste det vara så att vi använder tvångslagarna och då ska ju allting registreras och det ska kunna synas.

Ing-Marie Wieselgren förklarar att det också bli en gränsdragningsproblematik och exemplifierar det med en treåring som hålls fast av sina föräldrar för att läkaren ska kunna titta i barnets öron.

Men det är en annan situation?

– Ja, men hur långt uppåt? När du är tio år och mår jättedåligt och vill kasta dig ut och springa och gömma dig i skogen. Om då pappa och mamma är med på avdelningen och håller fast dig, är det inte tvång då? Men om det inte finns någon mamma och pappa och det är personal som håller fast dig, är det tvång som ska registreras då? Det är inte helt enkelt och där behöver vi mer diskussioner. Och där kan det bli det där informella tvånget, dina föräldrar har sagt att du måste stanna här. Behöver vi inte registrera det då?