Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Omvårdnad

”En liten beröring kan göra stor skillnad”

Publicerad: 10 oktober 2014, 09:47

KRÖNIKA Patienten sa att hon nu skulle flytta till en annan avdelning, och det var nog för att hon skulle dö där, skriver Birgitta Stiefler.


Det är söndag och den molnfria himmel jag blivit så van vid här nere i Skåne har i dag försvunnit. Jag ryser lite och lägger en filt om benen medan värmeljusen lever sina liv.

Innan jag i går försvann ner till kulturer från olika länder på den årliga Kulturnatten här i Lund tog jag ett pass på en avdelning, och jag blev återigen beklämd över den kommunikation och det bemötande vi ger våra sjuka människor. Visst kan vi förklara det med att vi har så mycket att göra, men vi behöver inte göra så mycket.

När jag gick in på en sal med kvällsmedicinerna tog en patient tag i mig och sa att hon nu skulle flytta till en annan avdelning, och det var nog för att hon skulle dö där.

Patienten i fråga såg inte särskilt döende ut, utan hade ett stort leende i sitt nätta ansikte. Ögonen lyste av liv och jag förklarade att hon inte var min patient, och därför visste jag inte så mycket. Tyvärr.

När jag kom ut till expeditionen och frågade min kollega sa hon att patienten hade en obotlig sjukdom. Jag fick ett ärende in på salen och satte mig ner och pratade lite med ansiktet som log, men jag såg en underton av panik över flytten. Jag lugnade och sa att de bäst kunde ta hand om sjukdomen dit hon skulle flytta, och att det var för att optimera vården, inte för att döden lurade runt hörnet. Ansiktet slappnade av, och jag gav det en liten klapp på kinden medan jag log.

Nästa gång jag kom in på salen var sängen borta, och jag hoppades att jag kunnat ta bort lite oro som kunde slängas ut vid varje hissplan på väg mot den nya avdelningen.

Kvällen tog slut och nattpersonal tog över när jag cyklade i en rasande fart ner till Kulturnatt och en salsadans, men tankarna ville inte lämna mig utan följde med i stegen jag tog. Inte ens vid relativt bra höftarbete kunde jag putta bort känslan som hängde efter mig till min balkong en varm och vindstilla natt i september.

För mig började dessa tankar om närvaro en gång då jag var hos tandläkaren för många år sedan. Jag har alltid tyckt det varit obehagligt att gå och bli synad i munnen. När jag gick i skolan åkte hela klassen iväg samtidigt, och eftersom mitt efternamn börjar på S fick jag vänta länge med min rädsla. Denna rädsla har suttit i upp i vuxen ålder.

Så vid ett av mina årliga besök hos den glada tandläkaren, när jag var oförmögen att ventilera min rädsla, lade tandsköterskan sin hand på min arm. Hon höll kvar den där under hela behandlingen, och jag kände en lugn, varm känsla sprida sig ut i kroppen.

Den beröringen har jag frammanat många gånger hos andra tandläkare sedan dess, och jag försöker ge de patienter jag vårdar en beröring.

Det är inte alla som önskar beröring, och då ska man självklart inte tvinga sig på, det är viktigt att känna av patientens integritetsgräns. Men det behövs inte så mycket, bara en hand och en blick. Det gjorde det i alla fall för mig, och vi är ju rätt lika vi människor.

Relaterat material

”Klassisk rond var tydligare för patienten”

Att ständigt försöka hålla ryggen fri tar bort glädjen

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev