Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Omvårdnad

Psykiatrer tror att larmbågar stigmatiserar patienterna

Publicerad: 28 oktober 2014, 13:42

Prominenta psykiatrer anser att införandet av larmbågar skapar en dyrköpt och dessutom falsk trygghet. Samtidigt vet de om att de kallas ”gnälliga föredettingar”.


Den första oktober i år trädde en lagförändring i kraft som gör det möjligt att införa inpasseringskontroller inom psykiatrin och rättpsykiatrin. Det kan innebära kroppsvisitering eller larmbågar och syftet är förhindra att olämpliga föremål som vapen eller droger kommer in på avdelningarna.

Förändringen välkomnades av många men samtidigt finns en liten grupp psykiater, se rutan härintill, som anser att det är helt fel väg att gå. I ett brev till Socialstyrelsen, författad av Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri vid Göteborgs universitet, föreslår de därför att något görs åt saken.

Att gruppen reagerar nu, när lagförändringen redan har trätt i kraft, och inte tidigare förklarar Henrik Anckarsäter med att han trodde att förändringen handlade om mobilförbud, något han också är kritiskt till.

– När propositionen kom så tänkte jag, det här är en förlorad debatt. Jag har ingenting mer att tillföra, folk tycker inte som jag. Jag uppmärksammade inte att den allmänna inpasseringskontrollen fanns med långt bak i propositionen, säger han till Dagens Medicin och lägger till att hans enda egentliga ursäkt till det är att väldigt många av hans kollegor också missade det.

Henrik Anckarsäter är också medveten om att många av hans läkarkollegor i Göteborg är för en allmän inpasseringskontroll och att den grupp som skrivit brevet av andra kallas ”Föredettingarnas klubb”.

– Men jag tycker att vi har väldigt tunga argument.

Är inte säkerheten en viktig punkt?

– Jo, det är klart att den är. Men min uppfattning är att det här snarast är en farlig förändring, för att det riskerar att sätta fokus på fel aspekt av säkerheten. Man litar på tekniska lösningar i stället för på personalens kunskap och aktiva arbete med säkerhetsfrågor.

Tror du att det arbetet minskar för att man installerar larmbågar?

– Ja. Och jag tror att man sätter fokus på en upptrappning av tekniska säkerhetslösningar. Och sedan har du resursfrågan. Det är något som regeringen inte alls berör eftersom att det ligger under det kommunala självstyret, det är inte statens problem hur detta betalas.

Henrik Anckarsäter förklarar att när rättspsykiatrin i Göteborg nyligen bytte lokaler tillsattes 16 nya heltider för att, som han säger, bemanna porten. Mer larmbågar och liknande inom psykiatrin tror han därför leder till exempelvis färre psykologutredningar och glesare bemanning då pengarna tas från samma sjukvårdsbudget.

Men han är inte odelat negativ till larmbågar.

– Jag kan mycket väl köpa att detta behövs för tio patienter i Sverige. Men det är inte så det kommer att införas. Utan man kommer att förvandla sjukhus till fängelseliknande institutioner.

Per Axel Karlsson, ordförande i Svenska rättspsykiatriska föreningen, har i en tidigare intervju med Dagens Medicin jämfört det med att ingen höjer på ögonbrynet när de passerar genom en larmbåge på flyget.

– Det är en väldig skillnad. När vi flyger är vi anonyma, det är ingen på flygplatsen som har något som helst intresse av dig eller mig som personer. Men det här handlar om ganska små arbetsplatser med ett par hundra anställda. Det handlar om anhöriga till patienter som vårdas under mycket lång tid, det handlar om patienter som vårdas under mycket lång tid. Man har relationer, man känner varandra, man vet vilka man är. Och därför blir det en integritetsintrång på ett helt annat sätt än på en flygplats.

Henrik Anckarsäter ser paralleller med psykiatrins utveckling där man inte längre säger sjukhus utan anläggning. Han anser också att lagändringen saknar vetenskapligt underlag och bara bygger på löst tyckande.

Men i propositionen nämns att våld och incidenter inom psykiatrin har ökat. Så någon analys av ett hårdare samhällsklimat är väl ändå gjord?

– Överlag så minskar våldsbrottsligheten dramatiskt i samhället. Och sådana siffror är alltid svåra att tolka utifrån anmälningsbenägenhet. Det händer ju saker i psykiatrin, personal utsätts för våld. Men samma patienter skrivs ofta ut till hemvårdsinsatser från kommunen. Där en eller två kvinnliga hemvårdare går hem till patienten, bland knivar, utensilier och annat. Målet med psykiatrisk vård är ändå att rehabilitera.

Lagändringen innebär att allmänna inpasseringskontroller blir möjliga men inte att de måste införas. I brevet finns ändå formuleringen att ett stort antal kliniker i landet skulle ”pressas” att införa det.

Är inte era kollegor kapabla att fatta rätt beslut kring de här sakerna?

– Jag tror att det är väldigt uppenbart för alla. En verksamhet som psykiatri där det händer negativa saker med en viss regelbundenhet. Man smugglar in droger, det händer våldsincidenter. Så är det enorm risk att ta som verksamhetchef. Man får ha en enorm personlig pondus för att våga stå emot en sådan här öppning.

Henrik Anckarsäter spår att allmänna inpasseringskontroller kommer att vara införda på merparten av landets psykiatriska kliniker om några år.

Men om det införs brett och man plockar av personer som går in knivar och andra saker som kan användas mot patienter och anställda. Är inte det bra?

– Varje våldsbrott man förebygger är naturligtvis bra. Men riskerna, och särskilt för läkare, är att man får en paranoid laddning hos patienten. Så det här är en falsk trygghet.

Henrik Anckarsäter är väl medveten om att han och de andra brevförfattarna jobbar i motvind och att många andra ser dem som ”gnälliga föredettingar med flumidéer från förr i världen”, som han själv uttrycker det.

Du säger föredettingar, var det så att det var längesedan ni jobbade kliniskt? Eller vad menar du med föredettingar?

– Nejdå, vi som är kliniker ser fortfarande patienter. Däremot har vi inte applåderat utvecklingen i psykiatrin de senaste tio åren, mot mera tvångsinslag, mera statisk säkerhet mindre sjukvårdstänkande och mera kontrolltänkande. Utan vi har protesterat gång på gång mot de här förändringarna så man uppfattar oss som ur takt med tiden, tror jag.

Jens Krey

Teamledare – nyheter

jens.krey@dagensmedicin.se

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev