Riksstämman
Löjliga kvacksalvare och livräddare i svunnen tid
Publicerad: 3 december 2015, 06:30
Foto: Thinkstock
En löjlig figur med lavemangspruta eller en empatisk yrkesutövare? Litteraturen vimlar av läkare, och de säger en del om sin samtids syn på professionen.
Läkaren Kerstin Hulter Åsberg har med sig en lista på sina favoritkollegor genom litteraturhistorien till torsdagens föreläsning.
– Precis som jag vet att många i publiken kommer att ha sina egna listor, säger hon.
Kerstin Hulter Åsberg föreläser om medicinsk historia vid Uppsala universitet. Tillsammans med Lars Sjöstrand, Calle Lindgren och Nils O Sjöstrand håller hon i programpunkten ”Läkaren som litterär gestalt i ett medicinhistoriskt perspektiv”.
Först ut är 1600-talsdramatikern Molière, som låter löjeväckande figurer med lavemangsprutor ta plats på scen.
– Det speglar ju den föreställning man hade om sjukdomar, berättar Kerstin Hulter Åsberg.
Dåtidens läkekunskap gick ut på att balansera de så kallade kardinalvätskorna: blod, slem, galla och lymfa. De ”botemedel” som stod till buds var mest laxering, åderlåtning, kräkning eller svettning.
1673 fick Molière själv föras döende av scen när han spelade huvudrollen i Den inbillade sjuke.
Två sekel senare, 1857, publicerade läkarsonen Gustave Flaubert romanen Madame Bovary. Där möter läsaren hela fyra olika läkartyper, bland dem madames make Charles Bovary.
– Först har vi den töntige Charles, en landsortsläkare som inte ens får kalla sig doktor men som övertalas att operera en klumpfot på en dräng, berättar Kerstin Hulter Åsberg.
När operationen misslyckas griper en föraktfull stadsläkare in, genom att ”trankilt amputera” patientens ben.
I slutet av boken tillkallas läkare igen för att behandla Madame Bovarys arsenikförgiftning. På 1800-talet började man förstå hur sjukdom uppstod, men fortfarande fanns det få fungerande behandlingar. Den förste läkaren på plats gör som Molières kvacksalvare och ordinerar kräkningar.
– Sedan kommer det en riktig doktor och säger ”Här finns inget att göra”. Han tröstar Charles, och han fäller även en tår själv som ett tecken på medkänsla, säger Kerstin Hulter Åsberg.
Med sin ärlighet och empati ligger den sistnämnda läkaren närmast den moderna läkarrollen, tycker hon.
Föreläsningen fortsätter med mer kunskap om litteraturhistoriens läkekunniga – och vad de säger om sin samtid. För tanken är inte att enbart underhålla.
– De här läkarna speglar samhällets utveckling och läkarens status, säger Kerstin Hulter Åsberg.
”Reflekterande över det förgångna är ett sätt att också förstå vilka problem och utmaningar som väntar i framtiden”, som det står i programpunktens beskrivning.
LINA ÖSTERBERG