Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Arbetsmiljö

Här slåss chefen för att få balans på jobbet

Publicerad: 15 augusti 2007, 08:21

Barnmottagning­en i Norrtälje har Sveriges bästa arbetsmiljö. Långsiktighet, balans mellan arbetsmängd och resurser och en nypa civil olydnad är chefens recept på framgång.


– Min uppgift som chef är att värna enheten och bygga vidare på den positiva stämningen i gruppen, säger Ingmar Zachrisson, enhetschef för barnmottagningen på Norrtälje sjukhus med tio medarbetare, chefen inkluderad.

Tidigare i år fick barnmottagningen pris för bästa arbetsmiljö i offentlig sektor av Arbetsmiljöforum och tidningen Du & Jobbet.

Ingmar Zachrisson blev chef för mottagningen 2003 och menar att den goda miljön och stämningen är resultatet av ett långvarigt stabilt och positivt arbetsmiljöarbete.

– Det är inte svårt att vara chef här, jag har ett arv att förvalta och aktiva, delaktiga medarbetare. Vi har balans mellan arbetsmängd och resurser. Vi kan alla känna oss nöjda med dagens arbete när vi går hem.

Ingmar Zachrisson anser att ett av sjukvårdens största problem är att väl fungerande enheter ofta slås sönder och omorganiseras för att minska kostnaderna. Och han påpekar att detta är åtgärder som kan se rationella ut på pappret. Men i stället minskar ofta förutsättningarna för att kunna göra ett gott arbete, hur mycket personalen än jobbar och sliter.

Resultatet blir människor som mår dåligt och sjukskriver sig eller slutar. Kostnaderna ökar, i stället för tvärtom.

– Så en av mina primära uppgifter är att se till att vi får behålla de resurser vi har. Enheten går bra och ger vinst, vi har nästan ingen sjukfrånvaro och produktiviteten är god, vi uppfyller våra mål med råge. Just för att arbetsstyrkan är rätt dimensionerad är vi också kostnadseffektiva.

Ingmar Zachrisson påpekar att han måste våga och orka hålla emot en del påbud i organisationen. Ibland kräver det lite civil olydnad. Alla dekret som högsta ledningen i en stor organisation skickar ut är inte genomförbara på en liten avdelning, menar han.

Utmärkelsen för bästa arbetsmiljö 2007 är ett kvitto på att det fungerar. Just balansen mellan mängden arbete och resurser är något som uppmärksammas i motiveringen.

Medarbetare som synliggörs och får uppskattning nämns också.

– Det är klart det är enklare i en arbetsgrupp om tio personer än för chefer som har både 50 och 70 medarbetare. Där är det en omöjlighet. Jag träffar alla mina medarbetare dagligen, inte minst på våra gemensamma raster. De är heliga, säger Ingmar Zachrissson, lite på skämt, lite på allvar.

Undersköterskan Anette Ericsson håller med:

– Jag vet att jag kan fråga på rasten och slipper störa Ingmar eller någon av de andra läkarna mitt i jobbet. Vi kan lösa saker direkt, här och nu. Det är effektivt. Men vi pratar inte bara jobb, vi hinner prata om annat också.

– Ja, det är lika viktigt. Vi har ju faktiskt ett liv utanför jobbet, säger barnsköterskan Gunilla Eriksson.

Hon är enhetens Grand Old Lady och gick helt nyligen i pension.

Det mesta av informationsutbytet på enheten sker på fika- och lunchraster, även om personalen också har en arbetsplatsträff i månaden. Gruppen hinner ta tag i eventuella missförstånd direkt och slipper en massa energiläckage.

Allt prat på rasterna innebär också att de vet rätt mycket om varandra.

– Vi känner varandra väl, men vi umgås inte på fritiden och det tror jag är bra. Det kan lätt uppstå kotterier, säger Anette Ericsson.

– Men om någon hänger med huvudet så pratar vi om det. Alla kan ha en dålig dag och behöva lite extra omtanke och tolerans, säger Ingmar Zachrisson.

En liten grupp ger större utrymme för varje individ, understryker han. Han tror inte på dem som predikar att folk ska gå till jobbet bara för att göra ett jobb. Man måste få ha hela människan med sig, i alla fall så mycket som man vill, anser han.

De öppna diskussionerna på rasterna påverkar också känslan av delaktighet.

– Vi är vana att få vara med och tycka till, även om vi inte alltid kan få vår vilja igenom, säger Gunilla Eriksson och fortsätter:

– Om en chef är lite smart så ser han eller hon naturligtvis till att diskutera frågor med sina medarbetare, så de i alla fall tror att de är med och påverkar.

Hon understryker att Ingmar Zachrisson gör det, men att han kanske var mer van att styra och ställa tidigare.

Ingmar Zachrisson skrattar.

– Ja, jag har inte alltid så lätt att få igenom mina förslag. Jag får argumentera ordentligt. Men det är bra.

Anette Ericsson påpekar att Ingmar Zachrisson kan få mycket stöd i grupp­en också och känna att alla står bakom honom i en fråga.

– Alla läkare här är bra, vi kan alltid fråga om saker. Ingen sätter sig på några höga hästar. De kan diska också, säger Gunilla Eriksson.

Hon har varit den tongivande på mottagningen, vilket inte är konstigt eftersom hon har varit med sedan den startade 1968. Då var det hon och barnläkaren Anders Förberg. Ingmar Zachrisson är mottagningens fjärde chef. Han gjorde sin AT-tjänstgöring på enheten.

Gunilla Eriksson tycker det känns konstigt att sluta efter alla år.

– Det är klart det är lite sorgligt. Jag är så glad att vi fick det här priset medan jag var kvar. Fast det är svårt att svara på frågan vad vi gjort för att få priset. Jag brukar säga att vi är vardagskloka.

– Javisst blev vi lite förvånade. Men vi är malliga också, vi tycker att vi är ganska bra. Vi har stor tillit till varandra. Vi har roligt, skrattar mycket. Den goda stämningen smittar av sig på patienterna, säger Maud Dubois, barnsjuksköterska.

De understryker också att Ingmar Zachrisson ligger på och vill att de ska lära sig nytt och vidareutbilda sig, kanske mer än de själva ibland.

Men för sin egen del fick Ingmar Zachrisson ett smärtsamt kvitto på sin egen ambition för några år sedan, innan han började i Norrtälje.

– Jag hade kört för hårt, arbetat mycket och disputerat. Skrev på nätterna och det blev allt sämre med sömnen. Det går inte i längden, så jag var sjukskriven i ett halvår. Så hur viktig balansen är har jag egen erfarenhet av. Numera bokar jag tid för reflektion i almanackan och det försöker jag även se till att andra gör.

Jane Bergstedt

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev