Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ledarskap

Maktombyte i toppskiktet

Publicerad: 12 januari 2006, 12:27

Paul Håkansson är årets superklättrare på Dagens Medicins maktlista. Han och budgetfixaren Ingela Nylund Watz i Stockholm flåsar nu i nacken på maktveteranen Lars Isaksson, som allt tydligare signalerar att han lämnar positionen som landstingsvärldens starkaste socialdemokrat.


Efter samtal med ett 40-tal kvalificerade bedömare har Dagens Medicins redaktion rankat de 100 mäktigaste i svensk hälso- och sjukvård.

Stopplagen, införandet av den nationella vårdgarantin och ifrågasättandet av Apotekets monopol var några av de sjukvårdspolitiska frågor som dominerade debatten under förra året.

Äldreplanen, den nationella IT-policyn, ansvaret för den högspecialiserade vården, finansieringen av läkemedel, EU-vårdens utveckling och de nya regionerna blir några av 2006 års viktigaste frågor, tillsammans med valrörelsen.

Nästa års sammanslagning av Landstingsförbundet och Kommunförbundet till ett gigantiskt förbund för Sveriges 290 kommuner, 18 landsting och två regioner präglar Dagens Medicins maktlista redan 2006. På tjänstemannasidan är samordningen redan genomförd och det nya förbundets namn, Sveriges Kommuner och Landsting, används också.

Landstingsförbundets ordförande sedan 1997, Lars Isaksson, anses ha hållit en låg profil det senaste året. Han märks allt mindre i debatten.

Det finns en och annan som tror att Lars Isaksson eller Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu (s) på grund av behovet av kontinuitet får ta över ordförandeposten när de två förbunden slås samman till ett. Men det känns kanske inte helt fräscht att en "äldre herre" ska leda det alldeles nyfödda förbundet.

Det är en inofficiell sanning att båda lämnar förbundstoppen sedan de fullföljt grovjobbet med att slå ihop två kulturer till en.

Det heta tipset är att en yngre kvinna från kommunerna tar över ordförandeskapet och att Paul Håkansson (s), stridbar ordförande för landstingsstyrelsen i Östergötland, eller Ingela Nylund Watz (s), finanslandstingsråd i Stockholm och ordförande i Landstingsförbundets ekonomiberedning, tar hand om posten som vice ordförande.

Paul Håkansson är tillsammans med nye statssekreteraren Kent Waltersson årets superklättrare på Dagens Medicins maktlista. Han rusar upp från plats 16 till den prestigefyllda topp tre-platsen.

Hemmavid har bråken om prioriteringar och omstruktureringar av sjukhusen klingat av. Och på den nationella arenan tar Paul Håkansson flera kraftiga kliv framåt, delvis påhejad av Lars Isaksson, som av allt att döma förbereder ett generationsskifte inom landstingssektorn.

Som ordförande i Landstingsförbundets tunga hälso- och sjukvårdsberedning är det Paul Håkansson som formulerar landstingssektorns syn på alla sjukvårdspolitiska frågor, innan de sedan hamnar i styrelsen för beslut.

Det är också allt oftare han som för s-landstingens talan på konferenser, i interna partidiskussioner om socialdemokraternas sjukvårdspolitiska program och som handskas med departementet, industrin, Apoteket, facken och andra intressenter. När förbundets hälso- och sjukvårdsberedning, arbetsutskott eller styrelse ska behandla en fråga har Paul Håkansson ofta redan varit på departementet och gjort upp.

- "Palle" är den mest pålästa hälso- och sjukvårdspolitiker jag har träffat. Han har makalösa kunskaper i detaljfrågor. På det sättet är han otroligt olik Lars Isaksson, som mer målar med grova penseldrag, berättar en källa.

Socialminister Lars Engqvist och Lars Isaksson hörde till samma generation, fattade tycke för varandra, umgicks privat och hade nära kontakt.

På ett liknande sätt hör Ylva Johansson och Paul Håkansson till samma generation och har funnit varandra. Båda är kraftfulla politiker, som gillar att sticka ut hakan med tydliga åsikter och gärna markerar sin egen auktoritet.

Att Paul Håkansson och Lars Engqvist hade olika syn på prioriteringar i vården och på allmänläkarens roll i primärvården gjorde att relationen dem emellan gnisslade. Där är samstämmigheten större mellan Paul Håkansson och Ylva Johansson - båda pratar mer om närsjukvård än om husläkare.  Samtidigt uppfattar alltfler Landstingsförbundet som en förutsägbar nejsägare och kravmaskin.

- När såg du senast Landstingsförbundet bidra med en ny sjukvårdspolitisk idé? frågar sig en irriterad vårdmakthavare.  Att driva igenom förslag är en form av makt, att blockera förändringar en annan. Att hindra frågor från att komma upp på dagordningen är en tredje form av maktutövning.

Branschorganisationen Svenskt Näringsliv har de senaste åren presenterat flera rapporter om hur illa det står till med den svenska vården. Rapporter som ofta får stort massmedialt genomslag.

Men den senaste rapporten halvdog. Både Ekot och Aktuellt planerade inslag med nyheten om att svensk vård är ojämlik och att låginkomsttagare i Sverige har svårare att få den vård de behöver än låginkomsttagare i andra länder.

Roger Molin, biträdande avdelningsdirektör på Sveriges Kommuner och Landsting, ringde dock upp båda nyhetsredaktionerna och hävdade att Svenskt Näringsliv hade fel på alla punkter. Varpå inslagen drogs tillbaka.

Både Roger Molin och hans chef Ellen Hyttsten, direktör för avdelningen för vård och omsorg, skickas ofta ut som försvarare av den svenska sjukvården, när systemet och dess resultat angrips. Något som uppskattas av sittande vänstermajoritet.

- Men tar de borgerliga över makten i förbundet ryker det där tjänstemannagänget, tror en bedömare.

Ansvarskommittén ska inte leverera sitt slutbetänkande förrän 2007. Men plötsligt verkar alla vara överens. Dagens 20 landsting och regioner plus Gotlands kommun ska ersättas av färre men större regioner.

Mer kontroversiellt är vem som ska vara med vem och vem som ska besluta om vem som ska vara med vem. Det kan bli en av mest uppslitande frågorna under den kommande mandatperioden.  Ett hett tips är att en ny indelning av Sverige i åtta eller nio regioner börjar gälla den 1 januari 2011, det vill säga första årsskiftet efter nästa val.

En möjlig blocköverskridande kompromiss för hur det nya Vårdsverige ska organiseras kan vara att moderaterna ger upp sitt redan uppluckrade motstånd mot en regional politisk nivå i utbyte mot att socialdemokraterna inom ramen för ett friare regionalt självstyre ger upp stopplagen.

Den delen av stopplagen som innebär stopp för att lämna ut akutsjukhus till vinstsyftande företag tycks ändå bara få helhjärtat stöd av vänsterpartiet. Många socialdemokratiska landstingsråd tvekar. Och få tror att Ylva Johansson är entusiastisk över den lag hon ärvde från Lars Engqvist.

- Ylva Johansson vill ju ha förnyelse och utveckling av vården. Egentligen gillar hon inte stopplagen. Men den var ju redan på gång när hon tillträdde. Hon kunde inte göra så mycket åt den, säger en tung socialdemokrat.

Om stopplagen har få praktiska konsekvenser i nuläget, så har införandet av den nationella vårdgarantin haft desto större konkret betydelse för det vardagliga vårdarbetet.

Det krävdes ett externt tryck i form av ett heligt datum - den 1 november 2005 - för att sätta press på politikerna och cheferna och professionen, så att vården skulle ändra sitt sätt att se på och arbeta med köer. Många vittnar om att reformen har inneburit en kulturrevolution inom vården.

- Jag har aldrig varit med om en så tydlig mental omställning i vården, säger en bedömare.

En påtryckare som möter allt större respekt hos allt fler aktörer i vården är Eva Nilsson Bågenholm. Det är inte längre någon tvekan om att det är ordföranden och inte vd:n som representerar Läkarförbundet, något som många undrade över under Anders Miltons karismatiska vd-skap.

Men relationen mellan Läkarförbundet och Vårdförbundet och deras ledare är frostig. De två tunga vårdfacken har helt olika syn på familjeläkarens roll i sjukvårdssystemet och Vårdförbundets strävan att ännu fler sjuksköterskor ska bli chefer över läkarna i vården retar gallfeber på delar av Läkarförbundet.

Förbundens presidier möts för formella överläggningar. Men Eva Nilsson Bågenholm och Vårdförbundets nya ordförande Anna-Karin Eklund har inte etablerat någon informell relation till varandra, där de kan snacka ihop sig utanför protokollet.  Dessutom har Eva Nilsson Bågenholm två interna problem: Sitt förbundsprogram. Och det egna förbundet.

Sakpolitiskt har Läkarförbundet klara svårigheter att få genomslag. Få nappar på det sjukvårdspolitiska programmet. Huvudförslaget om att staten tar över beställningen av all sjukhusvård och att landstingen därmed kan multna bort vinner ingen genklang i en tid när till och med moderaterna börjar hålla inne med kraven på landstingens avskaffande.

Och Protos-förslaget om ett nationellt reglerat familjeläkarsystem, som Läkarförbundet och Distriktsläkarföreningen drivit en hård politisk lobbykampanj för under 2005, avfärdas mer eller mindre brutalt nästan överallt.

- Protos är stendött. Det finns inte längre något stöd för att allmänläkaren ska ha en sådan grindvaktsfunktion. På något sätt måste Läkarförbundet få hjälp att retirera från det, säger en bedömare.

Flera makthavare varnar till och med förbundet för att fortsätta att ensidigt slå vakt om det egna reviret.

- Att negligera den tydliga utvecklingen mot ökad patientmakt och teamarbete i vården är amatörmässigt. Nöjer sig förbundet med att slåss för ett gammaldags hierarkiskt tänkande, där läkarens auktoritet inte får ifrågasättas, kommer man att bli en ointressant spelare, hävdar en källa.

Eva Nilsson Bågenholm brottas dessutom med spänningarna mellan henne och Sjukhusläkarföreningen, främst representerad av dess ordförande Marie Wedin, som förlorade ordförandestriden 2004. Spänningarna dem emellan har nu övergått i öppen konflikt. Det handlar om skillnader i både sakfrågor och personligheter.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev