Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag20.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledarskap

Stöd från kollegor viktigt när unga läkares insatser ifrågasätts och granskas

Publicerad: 12 september 2003, 09:24

När det grå A4-kuvertet med HSAN:s logotyp i ena hörnet damp ner i Johan Christianssons brevlåda blev han inte överraskad. Han hade anat att den tragiska händelsen en månad tidigare skulle få konsekvenser.


Det har nu gått över tre år sedan den chockartade händelsen, som inträffade under Johan Christianssons placering som at-läkare vid psykiatriska kliniken vid Västerviks sjukhus.  - Jag blev inte arg eller ledsen. Det värsta hade ju redan hänt. Brevet från Ansvarsnämnden var ingenting i jämförelse med att patienten tagit livet av sig, säger han.  Johan Christiansson ger en kort beskrivning av händelseförloppet. Det var hans tredje dag på psykiatriska kliniken och han höll på att skolas in. Han träffade patienten på akutmottagningen tillsammans med sin handledare. Patienten hade haft kontakt med kliniken i Västervik till och från sedan många år.   - Några dagar senare träffade jag patienten igen. Det var första gången som jag gick ensam psykjour. I samband med besöket ringde jag min bakjour två gånger. Tillsammans med patienten enades vi om fortsatt behandling, och patienten lämnade mottagningen. Två dagar senare hittades han död.  Anhöriga till patienten anmälde Johan Christiansson och ytterligare tre läkare för felbehandling.   Hsan:s utredning visade dock senare att läkarna fullgjort sina skyldigheter i yrkesutövningen, och anmälan lämnades utan åtgärd.  - Jag kände mig aldrig kränkt av anmälan, utan såg den väl mera som en sorgereaktion. Men visst var det en jobbig tid innan jag fick veta att jag friats, säger Johan Christiansson.  Han kände dock att han fick ett stort stöd av de andra inblandade läkarna på psykiatriska kliniken. Hjälp med att bearbeta händelsen fick han också via en av kuratorerna på sjukhuset.  - Att jag inte blev knäckt berodde nog också på att jag visste att jag gjort allt som förväntades av mig. Bland annat så konsulterade jag min bakjour, säger Johan Christiansson.  Redan innan han började sin at-tjänst inom psykiatrin hade han bestämt sig för att fråga erfarna kollegor om "allt".   - Jag kände direkt att jag inte hade tillräckligt med kunskaper för att till exempel bedöma självmordsrisken hos psykiskt sjuka patienter, säger han.  I dag är Johan Christiansson klar med sin at. Han vikarierar sedan ett och ett halvt år tillbaka som underläkare på ortopedkliniken vid länssjukhuset i hemstaden Kalmar. Han verkar glad och nöjd med livet.   Vilka lärdomar har han då dragit av hsan-prövningen? På vilket sätt har händelsen påverkat hans inställning till jobbet?   - En lärdom är att jag insett att det på något sätt ingår i jobbet att bli anmäld till HSAN. Egentligen är det bara en tidsfråga. Man kan inte förutse allt, framför allt inte patienternas och de anhörigas reaktioner. Det är så många saker som spelar in, som personkemi, eller att man helt enkelt råkar vara på fel plats vid fel tillfälle, säger han.   Att det är svårt att förutse patienters och anhörigas reaktioner är något som at-läkare Linda Magnusson fick erfara i samband med en händelse som ägde rum för snart två år sedan. Linda Magnusson arbetade då som at-läkare på ortopedkliniken vid Östersunds sjukhus, och gick vid tillfället ensam ortopedjour på akutmottagningen.   En av kvällens patienter var en äldre dam som kom med en remiss från vårdcentralen. Hon hade ont i benet, och distriktsläkaren var orolig för att det kunde röra sig om en propp i underbenet. Kvinnan hade samtidigt smärtor i knäet, och hon uppgav att hon ramlat några veckor tidigare. Innan hon kom till akuten hade hon undersökts av två olika distriktsläkare.  Röntgenundersökningen av knäet visade emellertid inget, och det fanns inte heller något som talade för en propp. Patienten skickades därför hem. Ett par veckor senare konstaterades det emellertid att kvinnans problem berodde på en fraktur i fotleden. Kvinnans dotter anmälde Linda Magnusson och tre andra läkare till Ansvarsnämnden.   - Jag blev förstås chockad, för jag hade inte väntat mig en anmälan. Men det som gjorde mig mest omskakad var nog dotterns beskrivning av händelserna. Hon var inte själv med vid undersökningen, men påstod till exempel att det hade gjort väldigt ont när jag undersökte mammans fotled, säger hon.   Linda Magnusson, som aldrig träffat dottern, kände sig både ledsen och kränkt.   - Att en anmälan skulle innehålla osanningar hade jag aldrig tänkt. Jag kände mig påhoppad och utsedd till något slags syndabock, berättar hon.  Linda Magnussons överlevnadsstrategi var att öppet berätta om hsan-anmälan - i stället för att behålla känslorna inom sig.   - Och det visade sig att jag inte var ensam. Det fanns andra läkare som också blivit anmälda, och som visste hur jobbigt det är. Jag kände ett stort stöd, framför allt bland underläkarna, berättar hon.  Efter några månader kom Ansvarsnämndens beslut, och samtliga läkare friades. Det var en stor lättnad, tyckte Linda Magnusson.  - Men samtidigt kändes det så meningslöst på något sätt. Ingen hade ju blivit klokare av hela den här proceduren. Och patientens och de anhörigas besvikelse fanns ju fortfarande kvar. Nej, det kändes faktiskt ganska sorgligt, säger hon.  Nu har Linda Magnusson lagt händelsen bakom sig. I dag arbetar hon som at-läkare på vårdcentralen i Brunflo utanför Östersund.  - Jag ångrar inte på något sätt mitt yrkesval, det här är ett spännande och roligt jobb, säger hon med eftertryck.

Barbro Falk-Wadman

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev