Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ledarskap

Strålande idéer bland de anställda löste problemet med väntetiderna

Publicerad: 3 juni 2002, 07:36

Strålbehandlingen i Lund har länge brottats med många vakanser och långa patientköer. Till slut löste personalen problemen på egen hand. Med nya former av lagarbete och andra startrutiner för strålbehandlingsutrustningen har köerna minskat kraftigt och vakanserna fyllts. Moroten är ett lönepåslag på 2000 kronor i månaden.


Patienter, mer eller mindre märkta av sjukdom och behandling, kommer och går genom den blå svängdörren till strålbehandlingen - fler och fler ju närmare lunch vi kommer.  Att patienttillströmningen är som störst mitt på dagen har två förklaringar. Den ena är att de flesta polikliniska patienter i sjukhusets närområde tycks föredra tiden mellan 10 och 14 och patienterna har stort inflytande över valet av behandlingstidpunkt. Den andra är att de så kallade sjuktransporterna, som hämtar upp långväga patienter runt om i södra sjukvårdsregionen och kör dem till Lund, är upplagda så att de anländer ungefär samtidigt vid 12-snåret. Därför blir patienttrycket tungt mitt på dagen samtidigt som det finns behov av behandlingar tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen - för de patienter som vill ha sin arbetsdag ograverad.  Vårdens anpassning till patienterna på den här punkten är en fråga som varit på tapeten på strålbehandlingen. Dessutom har man sedan i höstas vänt på många andra "stenar", synat vad man gör, vem som gör vad och varför man gör det.   Med start i september 2001 har den ena förändringen efter den andra introducerats.  - Genom att starta strålbehandlingsutrustningen i närvaro av en ingenjör på morgonen har kapaciteten ökat med 15 patienter om dagen. Den rutinen låg tidigare på sjuksköterskorna själva, men de klarade inte de tekniska problem som ofta uppstår vid starten.  - Nonstop-betjäning vid en strålkanon, vilket innebär två skift med sex timmars arbetspass.  - Undersköterskor har tagits in i behandlingen för att avlasta sjuksköterskorna och skapa utrymme för fler behandlingar. Till de uppgifter som utan vidare kunde överföras till undersköterskorna var att hämta och lämna patienter, journaler och filmkassetter, att sköta tidsbokningen och att svara i telefon.  Fick ultimatum från Halmstad  Processen handlar i förlängningen om strålbehandlingens överlevnad. Avgörande för att förändringsarbetet kom i gång var ett ultimatum från Länssjukhuset i Halmstad: Minska väntetiderna för smärtlindrande behandling, annars skaffar vi en egen strålbehandlingsutrustning och tar hand om våra patienter själva.  I Halmstad hade man tröttnat på att cancerpatienter med svåra smärtor fick vänta i mer än en månad på palliativ strålbehandling.  Och om Halmstad, och kanske även Karlskrona och Kristianstad, skulle ta sina patienter från strålbehandlingen i Lund, skulle patientunderlaget minska så mycket att villkoren för utbildning och forskning urholkades till en nivå som knappast är värdig en universitetsklinik.  Patientköerna började växa i slutet av 1990-talet, då bristen på onkologisjuksköterskor blev riktigt kännbar. Kulmen nåddes under år 2000, då 12 av 41 sjukskötersketjänster på strålbehandlingen var vakanta.   Flykten berodde på att andra arbetsgivare lockade med högre lön och mindre stressiga arbetsuppgifter.   - Med bara tre fjärdedels bemanning gick det inte att hålla ställningarna, det bildades oundvikligen köer, berättar Karin Pettersson, avdelningsföreståndare på strålbehandlingen.  Upprepade gånger gjordes så kallade kösatsningar för att få bort väntetiderna. De innebar planerad övertid två timmar per dag, en till tre gånger i veckan, under månadslånga perioder för den decimerade skaran sjuksköterskor.   Våren 2001 aviserades ännu en kösatsning, men då sa sjuksköterskorna nej, definitivt nej.  - Vi orkade inte mer, dessutom kändes kösatsningarna som en droppe i havet. Väntetiderna minskade under övertidsperioderna, men så fort vi återgick till normalarbetstid ökade de igen och var snart tillbaka på ursprungsnivå, berättar onkologisjuksköterskan Anette Lövgren.  Fick frihet att förändra arbetet  I det läget kom arbetsgivaren med ett lockbete i form av löneförhöjning för att underlätta nyrekrytering. En del nyutbildade onkologisjuksköterskor nappade, men även tidigare anställda visade intresse för att återvända.   Vakansläget förbättrades tjänst för tjänst, men patientköerna var kvar. Tidigt förra hösten kom så det halländska hotet och det var inte tal om annat än att det var allvar bakom.   Verksamhetschefen Carsten Rose utverkade såväl löfte om lönetillägg som stor frihet att åstadkomma en kraftig produktivitetsförbättring. En grupp på sex, sju anställda med stort intresse för att förändra fick uppdraget att hitta lösningar på kö-och kapacitetsproblem.  - Det handlade egentligen om att sitta ner, tänka efter och sätta ord på de  brister och svagheter i organisationen och vårt sätt att arbeta som vi alla var medvetna om innerst inne. Från eftertanke till förslag på åtgärder var steget inte särskilt långt eller komplicerat, säger Eva Nordeklint, onkologisjuksköterska och en i arbetsgruppen.   Väntetiderna är nu borta i 70-80 procent av all tumörbehandling. För smärtlindrande behandling ligger den på en vecka. Behandling efter bröstbevarande cancerkirurgi sker efter två, tre veckor och patienter med prostatacancer behandlas efter fem, sex veckor mot tidigare tolv till fjorton. Prostataköerna ska kortas ytterligare innan de är tillfredsställande.  Verksamhetschefen Carsten Rose är nöjd.  - De anställda på strålbehandlingen har åstadkommit mer än vad som begärdes av dem. Produktivitetsmålen har i vissa avseenden uppnåtts snabbare än väntat. De anställda mår bättre och reformerna har kostat mindre än vad kösatsningarna gjorde, säger han.  Eva Nordeklint framhåller patientnyttan.  - Den är naturligtvis det viktigaste resultatet av vår nya verksamhet. Det känns väldigt skönt att vi inte längre orsakar patienter onödigt lidande genom månadslång väntan på behandling. Personalen har också vunnit tid och lugnare arbetsklimat genom att arga och ledsna patienter och oroliga anhöriga numera inte behöver ringa gång på gång och försöka skynda på processen fram till behandling, säger Eva Nordeklint.  Tidigare arbetade alla sjuksköterskorna i lag om fyra med vanlig mottagningstid. Nu finns både gamla lagformer och två nya tremannalag som arbetar nonstop från 07.30 till 18.30. Eftersom behandlingsbehovet är störst mitt på dagen har nonstop-lagen sett till att skiften överlappar varandra vid lunchtid. Mest personal när det är flest patienter alltså.  Eva Nordeklint tillhör nonstoparbetarna och jobbar sex timmar i sträck mot full betalning.  - Eftersom vi jobbar mer intensivt och i skift motiverar det en arbetstidsförkortning, säger hon.  Nya team känsliga för frånvaro  En nackdel med de nya arbetslagen är att den nära patientkontakten har gått förlorad. Ingen i teamen kan vara patientansvarig, eftersom de arbetar på rullande schema. I de gamla fyramannalagen är det samma sjuksköterska som behandlar patienten varje gång.  Karin Pettersson påpekar också att nonstoplagen är känsligare för störningar.   - Om en av tre är sjuk blir följderna mer komplicerade än om en av fyra är frånvarande.  Stämningen på avdelningen har förbättrats i takt med att patientköerna minskat. Lönetillägget, som ger en heltidsanställd omkring 2000 kronor mer i månaden, påverkar också positivt, menar Eva Nordeklint, men hon känner också att den nya teamformen har stört vi-känslan.  - Lite av vi-och-dom-tänkande har smugit sig in. Vad det beror på har jag inte fått kläm på. Eftersom alla hade chansen att välja den nya arbetsmodellen finns det ingen grund för någons utanförskap. Kanske handlar det i grund och botten om hur olika vi reagerar på förändringar, säger hon.  Eva Nordeklint hörde till dem som sade upp sig när det var som värst på strålbehandlingen för att i stället arbeta som onkologisjuksköterska i Danmark. På den danska arbetsplatsen tog personalen bättre hand om varandra, men i professionalitet ligger svenska onkologisjuksköterskor före de danska, anser hon, främst beroende på att utbildningarna är olika.  - Och vi kan ifrågasätta och påverka, lägger Eva Nordeklint till.   Undersköterskan Elisabeth Andersson är nyanställd på en för avdelningen ny uppgift, nämligen att backa upp sjuksköterskorna i behandlingsrummen. Hon lockades av de annorlunda arbetsuppgifterna efter att tidigare ha arbetat på olika vårdavdelningar, men hon önskar att hon hade mer att göra direkt med patienterna.  - Jag hoppas därför att en idé vi har om att skapa en mottagning för bland annat såromläggning kan bli verklighet, säger hon.  Sedan strålbehandlingens nya arbetsmodell blivit känd har en av de vanligaste reaktionerna varit: Varför har ni inte gjort det här förut, det är ju så enkelt?   Fick anställa egen vaktmästare  Karin Pettersson ger två exempel på att inget är så enkelt som det verkar.  - Varmkörning av strålkanonerna kräver närvaro av en ingenjör. Strålbehandlingen har inga egna ingenjörer, utan får den hjälpen från Institutionen för radiofysik. När vi tidigarelade varmkörningen var det inte bara arbetsschemat för våra sjuksköterskor som skulle läggas om, utan också schemat för ingenjörerna på radiofysik.  En del av de patienter som strålbehandlingen behandlar är inneliggande på andra vårdavdelningar än klinikens egna. Transporten av dem därifrån sköts av centralvaktmästeriet. Den tjänsten kunde inte utnyttjas när strålbehandlingen började med kvällsöppet, eftersom det då bara skulle ha blivit en vaktmästare kvar på universitetssjukhuset. Strålbehandlingen måste därför få en egen vaktmästare.  - Det blir följder av nästan alla förändringar, en del har man med i beräkningen, andra upptäcks under processens gång, säger Karin Pettersson.  De nya rutinerna och arbetsformerna drivs i projektform och klartecken för att fortsätta på den inslagna vägen finns inte ännu. Hoten mot strålbehandlingen är heller inte helt avvärjda. Halmstad har kommit med en ny propå om att starta egen strålbehandling, trots att sjukhusets önskemål blivit uppfyllda.  Carsten Rose räknar också in bristen på specialistsjuksköterskor och läkare i hotbilden.  - Den närmaste tidens behov av sjuksköterskor klarar vi genom uppdragsutbildning villkorad till ett års anställning på strålbehandlingen, men på längre sikt är det viktigaste att vi får upp lönerna.

Britt-Inger Nord

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev