Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ledarskap

Tufft att säga stopp när studenter inte är redo bli sjuksköterskor

Publicerad: 19 mars 2008, 12:46

När studenter inte håller måttet under den kliniska delen av utbildningen ställs handledaren ute i vården inför ett svårt val. Och kan finna sig själv helt ensam med ansvaret.


När Martin Blohm, sjuksköterska inom Stockholms ambulanssjuk­vård, hand­ledde en student vid ett sjukhus för några år sedan upptäckte han svagheter som han tyckte var omöjliga att ha överseende med.

Studenten gick sista terminen på sjuksköterskeutbildningen och såg inte sina egna handlingar som en del av en vårdkedja. Hon insåg till exempel inte konsekvenserna av att låta bli att följa upp en patients insulinnivåer efter läkemedelsbehandling.

– Jag förstod från skolan att detta varit bakomliggande under hela hennes utbildning, men jag kände ju ansvaret för patienterna, säger Martin Blohm som rekommenderade examinatorn att underkänna studenten.

Trots det godkändes studenten, med någon liten markering om att hon skulle ”jobba vidare med vissa frågor”.

För Martin Blohm kändes skolans attityd överslätande – som att det nog skulle ordna sig. Han fick heller ingen förklaring till beslutet.

– Det kändes inte bra. Det är lite meningslöst att som handledare göra en bedömning om den väger så lätt, säger Martin Blohm.

En annan sjuksköterska som rekommenderat skolan att underkänna en student på ett tidigare stadium av utbildningen stöddes visser­ligen av skolans slutgiltiga beslut, men kände sig ensam i hela processen.

- Jag var väldigt rädd för att fatta fel beslut, säger Kristina, som av hänsyn till den tidigare studenten vill vara anonym.

För studenten kan det vara katastrofalt åt båda hållen, resonerar Kristina. Att bli godkänd på en utbildning för ett jobb som man inte klarar av eller att bli underkänd en bra bit in på en lång utbildning som man har tagit stora studieskulder för att följa.

- Man ska ha väldigt mycket på fötterna för att vilja underkänna någon. Jag upplevde inte att jag fick något stöd från skolan. Bara korta möten med lektorer där studenten också är med. Studenten är ju deras skyddsling, säger Kristina.

Utbildningsansvariga på högskolor och handledare som Dagens Medicin har talat med känner igen de här problemen.

Ester Mogensen, lektor vid Karolinska institutet i Solna, önskar att handledaren och högskolan tidigt hade kontakt om studenter med problem. Hon uppmanar handledare att noga dokumentera det de har sett med konkreta exempel. Det tjänar som stöd vid bedömningssamtal, och kan vara avgörande för att studenten godkänns eller underkänns.

– Förr kunde skolan antyda för handledaren att ”nu kommer en svag student”, men så gör man inte i dag. Alla ska få sin chans, säger Ester Mogensen som påpekar att det är en svår avvägning för skolan att å ena sidan stötta studenter, ta hänsyn till inlärningssvårigheter och handikapp, och å andra sidan ställa tydliga krav.

När Högskolverket granskade vårdutbildningar i en rapport förra året var en av slutsatserna att anmärkningsvärt få studenter underkändes, vilket tyder på att kraven är för lågt ställda. Den slutsatsen baserades bland annat på vittnesmål från elever som tyckte att man kunde ”glida” igenom.

Betygen ska sättas i samverkan mellan handledande och läraranställda sjuksköterskor, men det är skolans examinator som har sista ordet.

Problemen med att avgöra en students framsteg i den kliniska utbildningen kan handla om att det är svårt för examinatorerna att veta vad som händer ute på vård­golvet, och att kriterierna är för otydliga.

– Då finns risken att man hellre friar än fäller, för att man känner sig väldigt osäker, säger Brita Bergseth, projektledare på Högskoleverket.

Professor Birgitta Sidenvall vid Högskolan i Jönköping var en av de sakkunniga i Högskoleverkets rapport. Hon konstaterar att det är problematiskt för sjuksköterskor som godkänns på grund av osäkra examinatorer.

– Att vara svag i sina kunskaper och sin förmåga att kommunicera kan leda till samarbetsproblem med andra när man väl börjar arbeta. Tyvärr är det inte ovanligt att det är dessa som senare gör misstag, säger Birgitta Sidenvall.

En annan av de sakkunniga bakom rapporten, Kerstin Segesten, pensionerad professor i vårdvetenskap, understryker att bristen på tydliga ramar för omdömena kan leda till ett allmänt tyckande och subjektiva upplevelser.

– Då är det också lätt att hoppas på det bästa och tro att studenten säkert mognar vid nästa placering, säger Kerstin Segesten, och fortsätter:

– I slutändan är det en etisk fråga om ansvaret mot patienterna. Men också att det är oförsvarligt mot studenten att låta henne knappt klara sig igenom flera terminer för att sedan falla vid målsnöret precis innan examen.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev