Ledare: Vad ska vi ha Socialstyrelsens riktlinjer till?

Rätt använda är de värdefulla för att utveckla vården och utmönstra förlegade metoder. Men riktlinjer kan även – om de används programmatiskt – bromsa förbättringar.

Så här skriver Socialstyrelsen på försättsbladet till riktlinjerna för hjärtsjukvården från 2004:

"Riktlinjerna skall:

￭

ge underlag för regionala/lokala vårdprogram

￭

stimulera och underlätta kvalitetsuppföljning

￭

ge underlag för öppna beslut om prioriteringar som baseras på riksdagsbeslutet om prioriteringar."

I förra veckan (DM nr 20/07) skrev Bo Lindblom och Christina Kärvinge, chef för hälso- och sjukvårdsavdelningen respektive enheten för medicinska riktlinjer på Socialstyrelsen, att riktlinjerna "kan inte och ska heller inte styra allt utvecklingsarbete".

Utmärkt! Det är också vad denna sida hävdat länge. EBM, evidensbaserad medicin, kan höja rutinsjukvårdens kvalitet men samtidigt försena utvecklingen i frontlinjen.

Frontlinjeutveckling sker till största del på universitetssjukhusen och därför är det angeläget att man där stryker under att EBM och riktlinjer inte kan eller ska styra all utveckling.

Trots detta har Lars Grip, professor och verksamhetschef för kardiologin på Sahlgrenska universitetssjukhuset, sagt nej till fler patienter på väntelistan för förmaksablation.

Han hänvisar till att metoden inte finns med i 2004 års version av Socialstyrelsens riktlinjer. Men han, och andra med inblick i omarbetningen, vet att ablation är med i riktlinjerna efter sommaren.

Om alla kardiologer i landet skulle agera som Lars Grip och professorskollegan Lennart Bergfeldt skulle inga patienter behandlas med ablation förrän de nya riktlinjerna har lämnat tryckpressarna.

Ska riktlinjer användas så bromsande och så programmatiskt? Detta är den mycket tydliga kärnfrågan som vi belyst i två tidigare artiklar.

Men ingen av de ansvariga svarar på den. Inte Lars Grip, Lennart Bergfeldt, Bo Lindblom och Christina Kärvinge. Inte heller professorerna Lars Rydén och Carina Blomström-Lundqvist i sitt inlägg. De senare menar däremot att DM:s ledare i ämnet var "omdömeslös" – men några argument eller exempel på denna omdömeslöshet ger de inte.

Vår gissning är att ingen fullt ut vill stödja Lars Grips bokstavstroende tillämpning av riktlinjerna. Däremot känner de som leder eller har lett prioriteringsarbetet inom kardiologin att de måste hålla ihop. Annars är det en reell risk att de förlorar greppet om hjärtsjukvårdens utveckling.

Förhoppningsvis kan en diskussion som denna samla styrkorna runt riktlinjer som lämnar utrymme för både vetenskapliga utvärderingar och klinikerns egna iakttagelser och erfarenheter .

Ledarredaktionen