Varannan kvinnlig läkare känner sig särbehandlad

Varför är fördelningen mellan män och kvinnor inom vissa specialiteter så skev? Finns det strukturer i arbetsvillkoren som hindrar kvinnliga och manliga läkare från att välja specialitet utifrån deras eget intresse?

Det var några av de frågor som Läkarförbundet ville ha svar på i den enkät om specialitetsval som förbundet skickade ut för ungefär två år sedan. Tanken var också att enkäten skulle ligga till grund för en handlingsplan för ett mer jämställt specialitetsval.

Kvinnor tänker mer på familj

Enkäten skickades ut till 10 000 av Läkarförbundets medlemmar. Svarsfrekvensen blev knappt 49 procent.

– Det är lågt, men å andra sidan är det ett krångligt ämne och enkäten är lång, säger Marie Wedin, ordförande i Läkarförbundets arbetslivsgrupp.

Ett syfte med enkäten var att försöka ta reda på vilka orsaker som finns till mäns respektive kvinnors val av specialitet. Enligt Marie Wedin lämnar kvinnor och män väldigt lika svar på den frågan: vanligast är att yrket ger variation och hög grad av självständigt arbete. Bland de tio vanligaste orsakerna nämner kvinnor också möjligheten att kombinera arbetet med familjebildning. Bland männen finns den aspekten inte med på tio i topp-listan.

– De flesta väljer specialitet när de är runt 25 år och då tänker man inte så mycket på familjebildning. Kvinnor börjar kanske tänka några år tidigare på det än män, säger Marie Wedin.

Trots den låga svarsfrekvensen och att materialet inte är färdigbearbetat än tycker Marie Wedin att det går att dra vissa slutsatser av enkätsvaren. En är att ungefär hälften av kvinnorna anser sig särbehandlade inom sin specialitet på grund av sitt kön.

– Det är oacceptabelt att så många kvinnliga läkare ska behöva gå och bära bördan av att känna att de har fel kön. Läkararbetsplatser är gammaldags och det kan vara så att de här mönstren dröjer sig kvar längre bland läkare än på andra platser i samhället, säger Marie Wedin.

Kompetens går förlorad

Inom Marie Wedins egen specialitet, ortopedin, instämmer 42 procent av kvinnorna helt i påståendet att det är en fördel att vara man inom specialiteten.

– I dag är ungefär 60 procent av eleverna på läkarprogrammet kvinnor. Frågan är då om ortopedin är beredd att välja bort 60 procent för att behålla sin specialitet som den alltid har varit. Eller om ortopedin ska rekrytera de bästa läkarna oberoende av kön, säger Marie Wedin, som anser att varje rekryteringsansvarig måste fundera på hur man ska göra för att inte stöta bort det ena könet.

Kvinnliga läkares förening, KLF, stod bakom den motion till Läkarförbundets fullmäktige 2004 som ligger till grund för arbetet med enkäten och handlingsplanen.

– Det stora problemet är att man förlorar ett antal kompetenta doktorer och att de känner att de inte får det stöd de behöver, säger Ingela Heimann, ordförande i KLF.

Hon anser att Läkarförbundet borde avkräva varje specialitetsförening en egen handlingsplan för hur de ska arbeta med frågan. Marie Wedin är inne på liknande spår.

– Vi har inte tänkt att förbundet i handlingsplanen ska spalta upp tio punkter som ska följas. Tanken är mer att fråga olika intressenter hur de själva vill göra. Det tror vi kan skynda på processen.