Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Välinpackad vårdpersonal alltid redo att möta blödarvirus

De arbetar under ett hot som hittills aldrig blivit verklighet. Men om larmet går hamnar de i den absoluta frontlinjen. Teamet på högisoleringsenheteni Linköping är specialtränat för att kunna vårda patienter med smittsamma och allvarliga infektioner, till exempel Ebola.
Annons:
På infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping finns Nordens enda högisoleringsenhet. Den inrättades 1996 på uppdrag av Socialstyrelsen, och målgruppen är i första hand patienter med hemorragisk feber, eller där man misstänker sådan smitta. Hemorragiska febrar är samlingsnamnet på en rad virussjukdomar som orsakar kraftiga blödningar från slemhinnor och kroppsöppningar. Den mest beryktade är Ebola, som upptäcktes i dåvarande Zaire 1976. Dödligheten vid Ebola är hög, 50-90 procent dör inom två dagar till en vecka. - I dag finns ingen botande behandling. Det man kan göra, förutom att lindra symtomen, är att ge understödjande behandling genom att tillföra vätska och blod, berättar överläkare Per Follin på infektionskliniken. Under de sju år som högisoleringsenheten funnits har den använts en enda gång. Det var hösten 1998 som en patient med misstänkt viral hemorragisk feber togs om hand. Kort efter ankomsten kunde man dock konstatera att patienten insjuknat i malaria. - Malaria och blodförgiftning kan ge liknande symtom till en början, berättar Per Follin. Han är medicinskt ansvarig för högisoleringsenheten. De övriga medlemmarna i teamet är sjuksköterskan Boo Jarhall och undersköterskorna Yvonne Larsson och Maj-Britt Lundblad. Även om all personal på infektionskliniken fått utbildning i hur man vårdar högisoleringspatienter, är det den här fyrklövern som har huvudansvaret för enheten. Vid ett akut läge kopplas även andra kliniker på sjukhuset in. Nyckelpersoner som anestesiläkare, smittskyddsläkare, hygienläkare, beredskapsläkare och olika laboratorieansvariga informeras direkt, liksom Smittskyddsinstitutet i Solna. Högisoleringsenheten består av två vårdrum, ett laboratorium för enklare analyser och ett omklädningsrum/sluss. Rummen är belägna i slutet av en av infektionsklinikens korridorer. Vid en första anblick ser rummen ut som vilka vårdsalar som helst. Det enda som skvallrar om att det vid behov kan handla om högspecialiserad intensivvård är den särskilda panel som finns i de båda vårdsalarna. Här kan man koppla in respiratorer och annan medicinteknisk utrustning. - Vi använder rummen för "vanliga" patienter, men vi kan med mycket kort varsel utrymma lokalerna och förvandla dem till en helt sluten enhet med eget ventilations- och avloppssystem, förklarar Per Follin, och pekar på ett ventilationssystem i taket. När enheten väl spärrats av gäller särskilda regler. För att komma in på vårdsalarna och i laboratoriet måste man passera genom en särskild sluss där man byter om till skyddsdräkt. När man väl gått in kan man inte vända tillbaka. Personalflödet till vårdsalarna är enkelriktat, och i stället måste man gå ut genom en yttre sluss där skyddsdräkterna desinfekteras och tas om hand för förstöring. Per Follin berättar att även om hemorragiska febrar är mycket allvarliga sjukdomar, är risken att vårdpersonalen ska bli smittad i det närmaste obefintlig. Det finns inga fall beskrivna där vårdpersonal smittats om man använt så kallad förstärkt barriärvårdsutrustning. - Att vårdpersonal i Afrika insjuknat beror oftast på att patienterna vårdats under primitiva förhållanden, och att personalen inte haft tillgång till någon skyddsutrustning, betonar Per Follin. På högisoleringsenheten finns däremot specialkonstruerade täta skyddsdräkter som klarar både virus och bakterier, liksom miljöfarligt avfall. Yvonne Larsson tar fram ett par prasslande engångsdräkter. De är tillverkade av gul slitstark plastfolie. - På två minuter ska vi få på oss hela utrustningen, berättar hon. Tillsammans med Boo Jarhall visar hon hur skyddsutrustningen sätts på. Man jobbar alltid två och två. Boo Jarhall och Yvonne Larsson tar först på sig långärmade underkläder. Därefter kliver de i de gula dräkterna och tar på sig skyddshandskar. Skarvar tejpas med en bred grå tejp. Så ytterligare ett par skyddshandskar och gummistövlar. Sedan är det dags för hjälmen. Det är en vit plasthuva med ett nunneliknade dok. Frisk luft förs in under hjälmen via en slang. - Slangen är inte kopplad till någon syrgastub, utan till ett litet batteridrivet reningsaggregat som sitter på ryggen, förklarar Boo Jarhall. Även om personalen andas samma luft som patienten finns ingen smittorisk eftersom luften filtreras. Däremot kan det bli väldigt varmt och instängt under huvan om fläkten till reningsaggregatet slutar fungera. Det berättar Maj-Britt Lundblad som varit utsatt för detta under ett av de många övningspassen. - Det var ingen risk att jag skulle kvävas eller så. Men situationen var ändå obehaglig och stressande. Därför är det viktigt att öva ofta, så att man inte drabbas av panik om något sådant skulle hända när det verkligen gäller. Det måste sitta i ryggmärgen hur man ska agera, betonar hon. Att just Linköping fick ansvar för landets enda enhet för avancerad barriärvård beror på att man 1990 vårdade en patient med hemorragisk feber på sjukhuset. Skyddsdräkter flögs då in från den amerikanska militären. Även amerikanska experter fanns på plats. Patienten var svårt sjuk, men överlevde trots kraftiga blödningar. - Det är den enda patient med hemorragisk feber som vårdats i Sverige. De erfarenheter som personalen fick gjorde att sjukhuset med stöd av Socialstyrelsen valde att skapa enheten och aktivt arbeta för att vidareutveckla kunskapen här, berättar Per Follin. Men två vårdplatser för hela Sverige - det är inte mycket att ta till om det skulle inträffa en epidemi? - Nej, vi planerar inte heller för en epidemi, eftersom det inte finns någon naturlig förutsättning för en Ebolaepidemi i Sverige, säger Per Follin. Det mest sannolika scenariot är i stället att en svensk insjuknar utomlands, eller efter hemkomsten, i en misstänkt allvarlig infektion. Tanken är då att hämta patienten med en smittsäker specialambulans eller flyg. Flygtransport kan ordnas via flygflottiljen i Sotenäs. Ett av de stora Herkulesplanen tar då med sig specialambulansen som patienten sedan ligger i under transporten till Linköping. - Avsikten med enheten är att vi ska kunna vårda enstaka patienter på ett bra sätt utan att personalen riskerar att bli smittade, säger Per Follin.

Barbro Falk-Wadman

Kommentarer