Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Märkliga åsikter om den moderna psykiatrin

REPLIK Magnus Wårhags inlägg kan inte stå oemotsagt, skriver ST-läkaren Johanna Bargholtz
Annons:

Egentligen tror jag inte att Magnus Wårhags åsikter, se Dagens Medicin nr 48/07, delas av särskilt många men jag tycker ändå inte att hans inlägg kan lämnas oemotsagt.

Magnus Wårhags uppfattning av modern psykiatri är minst sagt pessimistisk och man kan inte låta bli att undra varför han över huvud taget arbetar i en bransch som har som huvuduppgift att behandla tillstånd som ”bokstavligt talat inte existerar” och där hans läkarkollegers huvuduppgift är att ”upptäcka och frihetsberöva dem som anses vara farliga för sig själva och andra”.

Som st-läkare i psykiatri måste jag säga att jag uppfattar min huvuduppgift som – som för läkare i vilken specialitet som helst – att diagnostisera, bota, lindra och trösta. Dessutom försöker jag stötta patienterna till ett självständigt ansvarstagande liv.

Jag håller med om att rätten till utövande av tvång utgör ett etiskt dilemma, men vad anser Magnus Wårhag vara alternativet? Han verkar förfäkta att tvång ska förbehållas polis och rättsväsende men inte vill vi se svårt psykiskt sjuka hamna i häkten eller fängelser på grund av sin sjukdom? Givetvis ska tvånget utövas i syfte att kunna ge behandling som syftar till att lindra eller häva tillståndet och detta torde väl bäst ske på en vårdinrättning under överinseende av medicinskt utbildad personal.

Vidare hävdar magnus Wårhag alltså att psykiska sjukdomar egentligen inte existerar utan ”som bäst är metaforiska sjukdomar och uttryck för sociala konflikter”. Detta grundar han på att det inte finns några ”objektiva test som påvisar såkallad psykisk sjukdom”. Det dröjde länge i den medicinska utvecklingen innan man kunde påvisa förekomst av bakterier och virus men jag tror inte att någon innan dess försökte hävda att infektionssjukdomar var uttryck för ”sociala konflikter”.

Det pågår forskning på hög nivå gällande både genetiska markörer och hjärn­morfo­logiska förändringar vid psykisk sjukdom och jag är över­tygad om att vi om tio år kommer ha en helt annan testarsenal som stöd för vår diagnostik.

Wårhag har också en ganska märklig uppfattning om de behandlingsformer som står till buds. ”Psyko­kirurgi” används såvitt jag vet endast i sällsynta fall av extremt handikappande tvång med patientens godkännande.

Jag vore också mycket intresserad av att höra vilka studier Magnus Wårhag har läst om att elbehandlingar skulle skada hjärnan. Den samlade forskningen pekar tvärtom på att behandlingarna ger en nybildning av nervceller och en tillväxt av kopplingarna mellan dem; det vill säga en läkning av de skador som en depression ger upphov till.

Wårhag påstår vidare att psyko­farmaka skadar hjärnan, medan studier har visat att SSRI-behandling ger samma förändringar i hjärnan som man ser vid framgångsrik psyko­terapi – en behandlingsform som Wårhag ju förespråkar.

Slutligen vill jag säga att samtidigt som jag anser att en väl strukturerad psykoterapi kan vara en ovärderlig hjälp för vissa patienter, hoppas jag innerligt att ”en klinisk psykolog värd sin lön” inser det olämpliga och potentiellt direkt skadliga att försöka bedriva psykoterapi med en akut psykotisk patient och i stället låter patienten få bevisat effektiv medicinsk behandling.

Johanna Bergholtz

Johanna Bergholtz
är ST-läkare i psykiatri, Norrtälje.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler