Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Anklagelser om forskningsfusk måste hanteras på ett korrekt sätt

Att bli fälld som forskningsfuskare är ytterst allvarligt och innebär i praktiken ett livslångt yrkesförbud, skriver Ola Stenqvist, överläkare på Sahlgrenska.

Annons:

Vetenskapsrådet, VR, och Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, har presenterat ett gemensamt förslag till hur forskningsfusk ska utredas i en fristående organisation. Det är en förbättring i förhållande till nuvarande ordning, där VR:s oredlighetsgrupp, VROG, har varit den enda nationellt övergripande instansen för utredning av anklagelser om forskningsfusk.

Dessvärre innehåller förslaget mycket lite för att trygga en anklagads rättssäkerhet. Ingenting antyder en medvetenhet om att fuskanklagelser kan användas i mindre rena avsikter. Det senaste exemplet är där ett företag fuskanklagar en forskare för att han inte kommit fram till ”rätt” slutsatser ur företagets synvinkel. Umeå universitet hanterade frågan föredömligt snabbt och tydligt och forskaren friades helt och företaget klandrades i stället.

Konsekvenserna av otydlig hantering av fuskanklagelser kan vara för­ödande som i det beryktade Gillbergfallet där fuskanklagelser används i ett försök att förgöra motståndare i en ideologisk och/eller personlig konflikt. När Leif Elinder och Eva Kärfve inte kunde vinna debatten kring Christopher Gillbergs forskningsresultat valde de att fuskanklaga honom. Ingen av de omständigheter de anfört utgör minsta skäl att misstänka fusk, och forskarna är också formellt friade från alla misstankar, men ärendet illustrerar hur också en oskyldig och friad forskare kan skadas om inte utredningen handläggs på ett korrekt och rätts­säkert sätt.

En av ut­redarna i Göteborgs universitets etiska råd, Birgitta Strandvik, desavouerade utredningen genom att i efterhand – i media och i kontakter med olika myndighetsföreträdare – kräva att frågan skulle utredas av VROG, som hon också var ledamot av. Möjligen kan detta agerande förklaras av en besvikelse över att VROG vid denna tidpunkt ännu inte hade fått någon större uppmärksamhet, vilket det medialt uppmärksammade Gillbergärendet säkert skulle kunna leda till.

Att detta inte var tillåtet enligt regelverket, eftersom slut­satsen av den preliminära utredningen var att anklagelserna inte gav skäl att misstänka fusk, måste ha varit känt för Strandvik.

Hennes agerande har varit för­ödande för Gillberg, och skadan har ytterligare förstärkts av att personer knutna till Vetenskapsrådet, till exempel Björn Thomasson och Göran Hermerén, har underblåst misstänkliggörandet av Gillberg för att denne motsatte sig att lämna ut konfidentiella dokument till privat­personer.

Att ledamöter av VR: s etikkommitté och VROG på detta sätt åsamkar en forskare svårreparabla skador är problematiskt både forskningsetiskt och av rättssäkerhetsskäl.

Ett annat exempel på hur fusk­anklagelser kan fungera som vapen vid personlig fiendskap, och på hur oprofessionell handläggning kan skada den utpekade forskaren, är fallet Thomas Lundeberg, där anklagelserna kommer från en tidigare kollega till honom efter en tvist om patenträttigheter.

VROG har på ett uppseendeväckande sätt satt sig över viktiga rättsäkerhetsprinciper, se Dagens Medicin nr 50/06 och Läkartidningen nr 43/06, och dömt Lundeberg bland annat för att ha plagierat egna opublicerade (!) skrifter och för att ha brutit mot regler innan dessa regler fanns.

Lundeberg klandrades även för att inte ha kvar rådata från delar av sina försök. När Karolinska institutet i år, med anledning av en annan fuskutredning på grund av anklagelser från samma person som anklagat Lundeberg - och nu många andra - bekräftar att dokumentation verkligen försvunnit i samband med en ombyggnad, borde detta föranleda VR att ompröva domen. Trots att VROG har en hög jurist som ord­förande, fyller utredningen i Lundebergfallet inte kraven på rättssäkerhet och är enligt min uppfattning ett justitiemord.

I det nya förslaget har man försökt att beskriva vad oredlighet i forskningen består av, men fortfarande är definitionen så vag att övergrepp mot anklagade inte kan uteslutas. Den vaga definitionen har starkt kritiserats av bland annat Uppsala universitet men berörs knappt i Läkarförbundets (mycket korta) remissvar. Det är uppenbart att en diffus definition ökar risken för godtycke vid bedömningen.

förslaget finns inte någon begränsning för hur långt tillbaka i tiden som oredligheten skulle ha begåtts. Vissa av anklagelserna mot Lundeberg låg mer än tio år tillbaka i tiden. Då vi har preskriptionstid för krigsförbrytelser och mord borde man kunna ha det för den något mildare formen av brottslighet som oredlighet i forskningen innebär.

VROG har inte klarat att vidmakthålla basala rättssäkerhetsprinciper, trots formellt hög juridisk kompetens. Detta talar för att den nya oredlighetskommittén måste ha mycket klarare och detaljerade statuter. Jävsproblematiken berörs av KI-professorn Anders Ekbom i hans kommentar till det nya förslaget. Ekbom oroar sig för att universitetens rektorer ska sopa problem under mattan för att inte det egna universitetet ska skadas. Sådant kan säkert förekomma, men även det omvända, att universitetet kan ha ett intresse av att komma åt en enskild forskare, något som sannolikt har spelat roll i Lundebergfallet.

Att bli fälld som forskningsfuskare är ytterst allvarligt och innebär i praktiken livslångt yrkesförbud. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenserna och hur dåligt rättssäkerheten hittills har fungerat borde organisationen byggas upp så att även muntliga förhandlingar kan föras, där den anklagade kan använda sig av juridiskt skolad försvarare. Detta skulle sannolikt vara det bästa sättet att förbättra rättssäkerheten.

VR:s och SUHF:s förslag för utredning av forskningsfusk kan inte användas utan omfattande om­arbet­ningar med siktet inställt på att också tillgodose rättssäkerheten. De skador som åsamkats Lundeberg kan kanske fortfarande rättas till genom att VR drar tillbaka sitt utlåtande, men skadorna mot Gillberg kräver en genomgripande genomgång och tillrättaläggande av vad representanter för VR har sagt och gjort genom åren. Även om ett så prestigelöst agerande av en myndighet knappast är troligt är det inte desto mindre nödvändigt.

Ola Stenqvist

Ola Stenqvist
är professor och överläkare vid anestesi- och intensivvårdskliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler