Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Psykoterapeuten Therese Sterner framför behandlingshemmets stall. Närhet till hästar ingår i vården av unga kvinnor med självskadebeteende.

Psykoterapeuten Therese Sterner framför behandlingshemmets stall. Närhet till hästar ingår i vården av unga kvinnor med självskadebeteende. Bild: Lennart Månsson/Bildbyrån

Vårdpersonalen kan förvärra beteenden

Vårdpersonal reagerar ofta på ett sätt som kan förvärra självskadebeteendet. Det berättar Therese Sterner, som arbetat med unga självskadande tjejer i 25 år.

Annons:

De flesta som hörde om fallet ”Nora” i medierna i vintras blev nog chockade över att en ung trasig tjej som skadade sig själv svårt möttes av en läkare som vare sig verkade lyssna, försöka förstå eller visa respekt.

Psykoterapeuten Therese Sterner var inte ett dugg förvånad.

– Det är inte ovanligt med ett sådant bemötande inom vården, och många flickor berättar om liknande upplevelser.

Och Therese Sterner borde veta. Hon har 25 års erfarenhet av att behandla unga kvinnor som självskadar sig och driver sedan många år två behandlingshem i Skåne. Nu har hon sammanfattat sina erfarenheter i en rapport som ingår i det nationella självskadeprojektet. Rapporten osar av kritik mot det bemötande dessa ungdomar ofta får i vården, och som Therese Sterner kallar ”direkt skadligt”.

Hon berättar att majoriteten av de ungdomar hon mött genom åren har försämrats inom sjukvården, på grund av utebliven eller felaktig diagnos och behandling – men även bristande bemötande. Som att personalen inte gör en så enkel sak som att lyssna, och ta dem på allvar.

– Vi blir alla ledsna och frustrerade om ingen lyssnar på våra behov. Ingen försöker att vara besvärlig med avsikt, det finns alltid en orsak. När jag handleder personal brukar jag använda rollspel där man får prova på att vara den som inte blir lyssnad på, säger Therese Sterner.

Det viktigaste, anser hon, är att de som möter en självskadande patient visar nyfikenhet på vad personen tänker och känner, utan att visa rädsla och fördömande. Men inte heller engagera sig för mycket, eftersom det kan göra att de som skadar sig känner sig sedda på ett sätt som de kanske inte blivit tidigare.
­

– Dessa ungdomar har ofta känt sig övergivna och törstar efter att bli bekräftade. Och när omgivningen reagerar med för mycket rädsla eller omhändertagande kan det leda till att beteendet ökar.

Enligt henne fokuserar psykiatrin alltför mycket på att bestraffa självskadebeteendet, till exempel genom att dra in permissioner, hota med isolering eller vara allmänt otrevlig.

Det är direkt kontraproduktivt för behandlingen, enligt Therese Sterner. Självskadorna är ett sätt att försöka minska ångesten och tala om att man mår dåligt, och att bestraffas för att uttrycka sina behov gör det inte lättare att prata om problemen, påpekar hon.

Varför använder då vården bestraffning? Kanske av frustration eller rädsla – personalen vill ha en snabb lösning, i stället för att gå till botten med problemen.

– Dessa patienter upplevs ofta som ”jobbiga” och man vill ha bort beteendet så snabbt som möjligt. Men för att få ett långsiktigt resultat måste man göra en omfattande analys av varför personen beter sig som den gör, och det har man varken tålamod eller tid till i vården
i dag, säger Therese Sterner.

I stället försöker man förhindra självskadebeteende genom övervakning, vilket enligt Therese Sterner signalerar att patienten inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Hon tycker tvärtom att personalen i möjligaste mån inte ska försöka hindra någon från att exempelvis skära eller bränna sig, eftersom det blir en katt och råtta-lek som kan trappa upp beteendet.

– Självskadandet syftar inte till att ta livet av sig, även om det i vissa fall kan tolkas som det. Du ska erbjuda stöd och hjälp, men kan inte ha koll hela tiden. Att bevaka människor och frånta dem ansvar gynnar ingenting och ska bara göras när personen är allvarligt suicidal eller om det finns risk för allvarliga skador.

Hon tillägger att det hänt en hel del positivt de senaste tio åren men att de psykologer och psykoterapeuter som sitter på kunnandet är får få och har för lite att säga till om.

Skräckexemplet på hur självskadande unga kvinnor tas om hand är rättspsykiatrin, dit de med svårast problematik skickas trots att de inte begått något brott.
­

– Jag har mött flera flickor som blivit mycket försämrade där. Det handlar om en förvaring där man bestraffar bort beteendena men det betyder inte att personen mått bättre, säger Therese Sterner och fortsätter:

– De har utvecklat posttraumatiskt stressyndrom och blivit utsatta för kränkande ord och behandling, blivit fasthållna och bältade som bestraffning. De har totalt mist tilliten till vuxna och till vården, och det har tagit flera år att bygga upp ett förtroende så att de förstår att vi inte ska låsa in dem och bestraffa dem.

I de allra flesta fall hade ungdomarna inte blivit så dåliga att de behövt hamna på rättspsyk om de fått bättre hjälp av vården tidigare, tror Therese Sterner. Men kunskaperna och resurserna saknas.

– Många flickor jag träffat har uttryckt att ”BUP vill att jag ska sluta skada mig, men om jag gör det – vad finns det då?” De får ingen hjälp annars, säger hon, och tillägger att det finns hopp: psykiatrin verkar ha fått upp ögonen för problemen.

Relaterat material

Kommentarer