Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Olivia Marsh Landén.

Olivia Marsh Landén. Bild: Jens Krey

En självutlämnande berättelse i kampen mot vårdens cynism

Medicine kandidaten Olivia Marsh Landén berättade på Riksstämman om sina svagheter, styrkor och erfarenheter som patient. 

Annons:

En läkare blir till

Jag sitter på ronden första dagen på avdelningen.

Överläkaren väntar på att Cosmic ska vakna och säger till de övriga ronddeltagarna: ”Jaha, ska vi se vad vi har för irriterande patienter i dag då?” med en menande blick, vilket framkallar små artiga skratt runt bordet. Jag skrattar inte.

Jag vill säga något. Jag vill säga något om härskartekniker. Jag vill säga något om förakt och hur kan man vara läkare om man ser ner på alla patienter. Jag vill säga något om cynism. Det vill jag säga.

Jag håller i blocket och tar en klunk te och fokuserar på nästa patients medicinlista.

I går kom jag på vad jag borde ha sagt.

Vartannat år anordnar Svensk förening för medicinsk psykologi skrivartävlingar i samarbete med Svenska läkaresällskapets kandidatförening. En av årets vinnare var medicine kandidaten Olivia Marsh Landén som läste upp sin novell En läkare blir till i ett mer än fullsatt rum på Medicinska riksstämman.

Det var en självutlämnande berättelse om hennes egen osäkerhet inför läkaryrket, känslan av att vara en maktlös patient när hon får reda på att hon har en konstig hormonell rubbning och stoltheten över att bli sedd och respekterad på sin praktikplats (läs inledningen här intill).

Var det ett självklart val att dela med dig av det här på Riksstämman?

– Hade jag vetat när jag skrev novellen för ett år sedan att jag skulle läsa den på Riksstämman hade det kanske inte varit lika självklart. Men det har varit givande att äga sina svagheter och på så sätt hjälpa andra och normalisera det som alla tycker är svårt. För det är ett mänskligt problem, säger Olivia Marsh Landén till Dagens Medicin.

Hon fortsätter:

– Vi måste våga prata om det för att alla inte ska tro att läkare, och andra inom vården, är supermänniskor. Om det här kan hjälpa andra, så gör jag det gärna.

Hur känns det nu?

– Det känns bra, jag fick så mycket fina kommentarer och så mycket fin kritik. Det känns bra att det som från början var en personlig upplevelse kan starta en djupare diskussion om vårt yrke och den här stenfasaden av cynism.

En av kommentarerna var att det skenbart handlar om en blivande läkare, men lika gärna kunde passa in på någon som jobbat i flera år. Hur kändes det att höra det?

– Jag blev väldigt glad, för jag vill jag inte att det ska gå över. Jag vill inte att man ska hamna i den här fällan att gå dag in och dag ut och tycka att alla patienter är idioter, och att alla andra kollegor är idioter och bara gör saker för att irritera mig. Även fast det är jobbigt vill jag gärna behålla den här sårbarheten. Det är skönt att veta att det finns läkare som är äldre, men som inte har fallit ner i cynismen.

Har du någon förståelse för cynismen?

– Ja, jag har själv en tendens att bli cynisk. Speciellt om man är i ett klimat där det är så accepterat, att sitta på kafferasten och raljera över patienter. Det har jag själv en tendens att falla ner i och därför vill jag ta upp det. Jag måste tänka på det hela tiden. Det är min fälla som jag hela tiden måste vara medveten om och ventilera jobbiga patientmöten, utan att det blir cyniskt eller föraktfullt.

I slutet av berättelsen står du upp mot den cyniske överläkare och säger: ”Ja, visst är det jobbigt när alla inte är lika perfekta som du?” Har det verkligen hänt?

– Det är tyvärr den enda paragrafen i hela historien som inte är sann.

Men det kommer att ske?

– Ja, för nu har jag den här repliken men den kom jag på efter några dagar, med lite hjälp av andra. Så nästa gång det händer så kan jag sätta fingret på det.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler