Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Är självmord alltid psykisk störning?”

Ska jag som psykiater tvångsvårda alla de jag möter med allvarliga självmordstankar även om de saknar tecken på allvarlig underliggande psykisk störning? skriver Herman Holm.

Detta är en opinionstext. Åsikterna som förs fram här är skribentens egna.
Annons:
Herman Holm, överläkare Psykiatri Skåne.

När jag kommer in i rummet ligger hon och slumrar i den dämpade belysningen. Hon vaknar till när jag rör vid hennes axel och tittar på mig med klara ögon. Jag har som bakjour inom psykiatrin till uppgift att uttala mig om hennes psykiska tillstånd, efter all­varligt självmordsförsök.

Före besöket har jag kikat i vår journal Melior, där jag kan se all sjukvårdskonsumtion inom offentlig vård i hela Skåne. Hon har aldrig besökt oss inom psykiatrin men varit på både medicin- och onkologisk klinik för en metastaserande cancer.

Jag ber henne berätta. Hon har bara haft sin dia­gnos i sex månader. Redan när man upptäckte tumören var den spridd och gick inte att operera. Försök gjordes med både strålning och cellgiftsbehandling.

Tumören svarade mycket dåligt och man kom tillsammans med henne överens om att enbart ha symtomlindrande behandling. Hon har en ganska begränsad tid kvar att leva tillsammans med sin man. Hon berättar hur hon vecka för vecka känner sig allt sämre och får mer och mer svårt att andas och svälja. Smärtorna plågar henne trots morfinet.

Utan att nämna för maken fattar hon beslutet att förkorta sitt återstående liv. Hon tar före säng­gåendet en kväll all sin rogivande medicin samt också en försvarlig mängd smärtstillande. Hon städar noggrant undan alla spår. Hon är döende och tänker att vad vore mer naturligt än att hon dör en naturlig död under natten.

Mannen finner henne på morgonen medvetslös och tror att det måste bero på hennes grundsjukdom. Ambulans tillkallas. Väl inne på sjukhuset har hon vaknat så pass mycket att det står klart att det inte är hennes cancersjukdom som orsakat det hela. Nu frågar man mig efter psykisk sjukdom och risk för nya självmordshandlingar.

Hon talar sakta och rösten är hes, förmodligen på grund av en stämbandsförlamning som följd av hennes cancer. Hon redogör för sin situation sina tankar och sitt handlande. På mina följdfrågor om psykisk tidigare ohälsa hos henne själv eller släktingar får jag inget napp. Jag fångar inte heller upp något djupt depressivt i hennes tänkande. Hon berättar varmt och kärleksfullt om sin relation till maken. Däremot är hon förtvivlad och skamfylld. Hon känner det som ett misslyckande och svek mot maken.

“Vi lever fortfarande med en stadfäst och politiskt beslutad nollvision på detta område.”

Jag har det senaste året mött en handfull personer som väckt frågan om alla självmordsförsök och fullbordade självmord alltid beror på psykisk störning.

Under ett möte med blivande psykiatrer diskuterar vi denna problematik. En av dem tänker att just möjligheten att kunna ta sitt liv känns viktig som tanke, även om han själv inte övervägt att göra detta. Flera patienter har berättat om vikten av att ha denna sista kontroll kvar. Just denna möjlighet kan vara det som håller dem vid liv – en dag till och sedan en dag till.

Vi lever fortfarande med en stadfäst och politiskt beslutad nollvision på detta område. Den formuleras i en regeringsproposition (2007/08:110) som att ”Ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord”. Jag sympatiserar med att ingen ska behöva hamna i den situationen. De flesta jag möter som försökt ta sitt liv har behandlingsbara psykiska tillstånd. Deras tankar om livets meningslöshet är en följd av detta. Men inte alla.

En nollvision har konsekvenser. En är att den är oförenlig med att utreda frågan kring självvalt livsslut, något som Statens medicinsk-etiska råd före­slagit.

En annan är hur ett samhälle utan ett enda självmord kommer se ut. Hur ska vi förhålla oss till det hela? Ska exempelvis jag som psykiater tvångsvårda alla de jag möter med allvarliga självmordstankar även om de saknar tecken på allvarlig underliggande psykisk störning? Eller är alla med självmordstankar psykiskt störda? I en stor enkätundersökning i Umeå åren 1986 och 1996 så svarade cirka 10 procent att de under det senaste året haft tankar om att ta sitt liv. Frågar man äldre personer och ber dem berätta om de någon gång under sitt liv haft tankar om att ta sitt liv får vi betydligt högre siffror.

Denna viktiga existentiella fråga förtjänar bättre än att sopas under mattan! 

Relaterat material
Självmorden kan minskas

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler