Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Bild: Stefan Nilsson /Bildbyrån

”Den svåra konsten att sortera med dörren öppen”

Säg alltid att den sjuka är välkommen åter, skriver barnläkaren Annika Janson i veckans krönika.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Om jag böjer pekfingret mot tummen så att nageln hamnar precis i ledvecket mellan tummens båda falanger får jag en liten pekfingercirkel med en omkrets av 12,5 cm.

I gamla tider var kroppen vår linjal; vi mätte i fot, aln och tum. Men jag ska inte mäta kattun eller plank, utan barn.

Det är så finurligt att barn mellan ett och fem år har ungefär lika tjocka överarmar. Om en tunn arm inte fyller min pekfingercirkel är barnet sannolikt undernärt.

Att triagera, att sortera patienter för att identifiera dem med störst behov, är en svår uppgift i all sjukvård. Triage var krigets term, och det bistra uppdraget bestod förstås också i att inte lägga kraft på dem som var bortom räddning.

Jag har gått i stekande sol längs långa rader av mödrar klädda i färgglada tyger med barn som vilar inlindade i knyten. Det fungerar att hälsa på en mamma, ta hennes barn mjukt om överarmen, och på två sekunder med överarmsmåttet identifiera de barn som verkar vara sämst ställda utan att ens veta barnets ålder.

Hemma i Sverige säger vi till vardags ”hitta rätt vårdnivå” och det är en svår uppgift även här.

Med rådgivning och remisstvång försöker vi styra. Vilket födelsemärke ska bedömas av en hudspecialist och vilka prickar kan en duktig allmänläkare hantera? Vem behöver bli undersökt mitt i natten och vem kan vänta till i morgon?

Tydligast är förstås behovet av triage på en akutmottagning. Där sitter alltid någonstans ett anslag upptejpat som försöker förklara för patienter att väntetider kan bero av att den ­sjukaste tas om hand först. Som om den som suttit två timmar i väntrummet inte begripit det.

Men triage är svårt. Mamma och pappa har följt barnets sjukdom i flera dygn, och nu ska vi med en ögonblicksbild försöka bestämma hur de ska gå vidare. Det krävs stor erfarenhet av den som har uppgiften att sortera.

Ibland får vi goda underlag, som prydliga listor med barnets temperatur timme för timme – ­ibland har vi inte ens ett gemensamt språk. Och triage ska gå ganska fort, annars kan vi ju lika gärna ta emot barnet och undersöka ordentligt.

Det handlar om ansvarsfördelning, har jag kommit fram till. I det ögonblick som en vårdgivare och auktoritet säger: ”Det verkar inte vara så farligt, ni kan avvakta till i morgon” har hon tagit över ansvaret då? Ja, faktiskt. Men bara för en stund.

Säg alltid adjö med öppen dörr, brukar jag lära mina studenter. Berätta hur du tänker och vad föräldern ska reagera för. Gör det tydligt för patienten hur din bedömning ser ut men försök vara ödmjuk; vi förstår inte alltid hur sjukdomen tänker utveckla sig. Säg alltid att den sjuka är välkommen åter.

För det gäller samma sak om vi gjort en kort bedömning på ett par minuter i triage eller undersökt ordentligt och tagit prover eller röntgat. Föräldern behöver, det ögonblick vi lämnar rummet, återta ansvaret för sitt sjuka barn. Vi var bara med dem ett ögonblick. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler