Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Johan Persson, ambulanssjuksköterska på ambulansen Helsingborg.

Johan Persson, ambulanssjuksköterska på ambulansen Helsingborg. Bild: Nils Jakobsson/Bildbyrån

”Trots hot och våld måste vi fortsätta visa öppenhet”

Vi ska inte exkludera eller klä in oss i konstig skyddsutrustning, skriver ambulanssjuksköterskan Johan Persson.

Detta är en opinionstext. Åsikterna som förs fram här är skribentens egna.
Annons:

Minns ni det så kallade MC-kriget under mitten av 1990-talet? Eller ni kanske har läst om det i efterhand? Nåväl, de inblandade sköt med granatgevär mot sina rivalers tillhåll när de låg och sov och de sköt mot varandra när de råkade ses mitt på ljusan dag, oftast helt utan krusiduller. Några gånger var det skottväxling på öppen gata i cent­rum, mitt bland lunchsökande Svenssons och promenerande småbarnsföräldrar.

Både det extrema våldet och attityden, att visa noll respekt för sin omvärld, var för oss en ny erfarenhet och en verklighet som man bara hade läst om i tidningarna, sånt som liksom ”bara hände i ­Chicago”.

En kollega berättade att det ena gänget en gång stängde akuten efter en uppgörelse. De menade att deras kompis, som alltså var skjuten, skulle premieras före alla andra och ställde sig helt sonika vid entrén som dörr­vakter. Jag vill ha det till en skröna men han hävdar att det absolut var så. Han menar dessutom att det andra gänget stod och väntade en bit bort med sin skadade vän, liksom väntande på sin tur.

Ganska tidigt i den vevan kom det upp en lapp på vår anslagstavla, att om vi fick larm till deras tillhåll var vi tvungna att invänta polisen innan vi körde in.

I dag är säkerhetstänk standard men då var det alldeles nytt och känslan när jag förstod att vårt sam­hälle hade förändrats var som ett uppvaknande.

Ändå är det ett helt annat sam­hälle vi bor i nu jämfört med då, med mer av sådant där obegripligt, ibland också med extra allt. De senaste åren, kanske i synner­het förra året då det var mord, skjutningar och bomber i parti och minut, känns det som om våldsverkarna har ömsat skinn eller på något vis genomgått ett slags uppgradering i sina kriminella konflikter, men också mot samhällsbärare såsom blå­ljus­verk­sam­heterna. I dag stänger de exempel­vis av hela stadsdelar där till och med polisen har svårt att utföra sitt arbete.

För oss som inte vet någonting om vem vi åker till känns det många gånger väldigt otryggt och självklart måste vi också få information om så kallade farliga adresser, såsom polisen får.

Tyvärr kan vi också konstatera att det i allt fler fall inte stannar där, utan reella hot, liksom att vi utsätts för våld eller att våra fordon attackeras, sker i ökad omfattning än tidigare. Våld och hot ska aldrig­ accepteras, men när våldet riktas mot hjälparorganisationerna måste samhället stå upp med resurser.

Orsakerna till varför vi blir angripna är flera, det är inte bara kriminalitet och utanförskap, utan också psykisk sjukdom eller personer influerade av droger. Problemet måste naturligtvis utredas och bekämpas på alla dessa olika plan så att riskerna verkligen minimeras.

Vad som där­emot ska fortgå är att akutsjukvården ska fortsätta visa öppenhet, vi ska inte exkludera eller klä in oss i konstig skyddsutrustning som vissa önskar. Det är ju det som är styrkan med akutsjukvården, liksom med våra blåljuskollegor, att vi alltid finns till närhelst samhällsinvånarna be­höver det.

Oavsett vem som behöver det.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler