Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

<b>Adel Abu Hamdeh</b>, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

<b>Adel Abu Hamdeh</b>, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Snåla inte med tålamodet till dem som behöver det”

ST-läkaren Adel Abu Hamdeh om att vara professionell – även mot patienter som helt enkelt verkar vilja jäklas.

Detta är en opinionstext. Åsikterna som förs fram här är skribentens egna.
Annons:

En natt när jag var psykiatrisk primärjour fick jag ett samtal från en kollega på somatiken. Han förklarade att han hade en ung kvinna på sin avdelning som låg inne efter att ha svalt krossat porslin och som han nu behövde hjälp med. Patienten hade plötsligt fallit ihop i sitt rum och drabbats av vad han bedömt som tydliga funktionella kramper.

Kollegan förklarade att han visste hur ”sådana här tjejer ska tas” och att han därför gett henne ”en rejäl jäkla utskällning”.

Men nu hade situationen förvärrats. Patienten hade blivit upprörd och barrikaderat sig på toaletten efter att ännu en gång svalt krossat porslin.

Ur journalen framkom att den unga kvinnan hade emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Min uppgift var nu att lösa situationen. Som första åtgärd informerade jag kollegan om att sannolikheten för att en utskällning skulle kunna ge positiva effekter på patientens hälsa var utomordentligt låg.

Kollegan hade onekligen hamnat i en komplicerad sits och jag har förståelse för att han hade svårt att hantera situationen. Det är tåla­mods­prövande och frustrerande att bemöta patienter som inte beter sig som vi förväntar oss, som inte lyssnar på våra uppmaningar, rekommendationer och råd och som inte heller visar oss den tacksamhet som vi tycker att vi för­tjänar. När vi ger vårt allt för att hjälpa till samtidigt som vi upplever oss mot­arbetade är det lätt att känna sig provocerad.

Särskilt besvärligt kan det upplevas med patienter som skadar sig själva, skapar dramatik och helt enkelt verkar vilja jäklas med oss.

Tyvärr är det inte sällan just så patienter med självskadebeteende uppfattas: Stökiga, manipulativa och uppmärksamhetssökande. Negativa attityder mot själv­skadande patienter förekommer i hög grad bland vård­personal, både inom somatiken och psykiatrin, vilket kan leda till att de inte får ett professionellt och empatiskt bemötande.

Men är det inte paradoxalt att vi är snåla med att erbjuda vårt tålamod till dem som mest behöver det? Då det är som mest angeläget att vi kliver in i vår professionella roll och lägger band på vår frustration. För hur kan vi räkna med att patienter med exempelvis emotionellt instabilt personlighetssyndrom ska kunna hantera sina känslor om inte vi kan det?

Det är svårt att vara professionell, det är därför vi är utbildade för vårt arbete. Vi har till skillnad från våra patienter ett ansvar att vara professionella.

Samtidigt är vi inte mer än människor och ibland behöver även vi få utlopp för negativa känslor som kan uppstå på arbetet och i kontakten med patienter. Men den diskussionen bör tas med kollegorna och inte med patienterna.

I fallet emotionellt instabilt personlighetssyndrom riskerar det att försämra tillståndet och är inte i överensstämmelse med god vård. Vi är helt enkelt skyldiga våra patienter att upprätthålla vår professionalism.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler