Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus, om sin första medicinska "man crush".

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus, om sin första medicinska "man crush". Bild: Petter Arvidsson/Bildbyrån

”Jag erkänner: Jag var kär i Paolo Macchiarini”

När jag skriver de här raderna är allting slut. Allt som vi hade tillsammans: drömmarna, framtiden, luftstruparna.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Men jag måste skriva det här, annars får jag ingen ro. För jag har inte sagt det här till någon. Inte ens till min fru. Och även om jag framstår som en Eva Braun så måste jag säga det: Jag var en gång kär i stjärnkirurgen Paolo Macchiarini.

Jag minns när vi träffades första gången. Det var för fem år sedan. Öron-näsa-halskliniken på Karolinska universitetssjukhuset arrangerade en utbildningsdag med tema luftvägen. Det var ett bra program och eftersom jag har hand om patienter med luftvägsproblem åkte jag dit. Det var en vacker dag. Solen glittrade mot fönstren och alla var där: Chefer, professorer och läkare från hela Sverige.

Men så kom du in i rummet. Du var både thoraxkirurg och forskare. Du var stilig, professionell och ödmjuk. Med en mörk, avslappnad röst och en charmig italiensk brytning visade du slajd efter slajd, som förklarade att alla våra patienters problem skulle lösas med hjälp av en luftstrupe av plast, täckt med stamceller. Och snart skulle ni genomföra den första operationen på Karolinska. Jag trodde på allt du sade. Vi fick ögonkontakt. Och jag tyckte att du tittade lite mer på mig än på de andra. Jag föll pladask. Du var min första medicinska ”man crush”.

Jag struntade i varför detta inte var gjort på någon människa tidigare. Jag frågade inte efter djurförsök. Jag reflekterade inte över vad man skulle göra om den nya strupen inte fungerade. Jag var förälskad. I dig och dina plaststrupar. Det här var för bra för att inte fungera. Du hade gärna fått byta min strupe mot en av dina!

Sedan träffades vi aldrig igen. Men jag såg reportage, hörde nyhets­inslag och läste artiklar i fina tidskrifter. Och jag tänkte: Du och jag, Paolo. Och jag hörde hur du svarade: Du och jag, Henrik.

Sedan blev det tyst. Och efter ett långt tag började jag höra mummel i kulverten om att luftstruparna inte var så bra. Dom sade att patienterna mådde dåligt. Dom sade att någon till och med hade dött. Jag blev ledsen och tänkte: Skitsnack. Dom är bara avundsjuka.

Men sedan började det ryktas om att du hade skrivit fel i artiklarna. Att du inte hade berättat om komplikationerna. Nu blev jag orolig på riktigt. Det här var inte du, Paolo. Du var ju lugn och trygg och professionell. Du hade ju varit professor på massor av ställen. Du hade ju opererat massor av patienter.

Men till slut kom chocken. När kritiken mot dig växte, så märkte jag att det inte bara var du och jag. Det var även andra som var förälskade i dig: professorer, tv-producenter och till och med en rektor. Jag var förkrossad. Fanns det andra som tyckte om dig lika mycket som jag? Som skulle försvara dig vad som än sades? Ja, det fanns det!

Nu vet vi allt, Paolo. Ditt cv var sminkat, ditt omdöme borta och jag var bara en i mängden. Men jag kan inte förneka sanningen: En gång var jag kär i dig, Paolo Macchiarini. 

Relaterat material
Paolo Macchiarini – detta har hänt

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler