Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Thinkstock

Allt för många gör för få pacemakeringrepp

UPPDATERAD Många pacemakeroperatörer sätter in färre än tio pacemakers per år, visar en kartläggning. Nu höjs röster för att Socialstyrelsen ska agera.

Annons:

Texten är uppdaterad med kommentar från Lennart Christiansson, medicinalråd vid generaldirektörens stab.

Pacemakers och implanterbara defibrillatorer sätts in på för många sjukhus och av för många personer, som ofta inte fått utbildning i hur en pacemaker fungerar. Det varnar Hjärtrytmgruppen, en arbetsgrupp i Svenska kardiologföreningen, för i en ny rapport där de har kartlagt pacemaker- och defibrillatorverksamheten i landet.

I flera andra länder ställer myndigheterna tydliga krav på kompetens och volym. Men i Sverige saknas sådana bestämmelser. Samtidigt sprids implantation av hjärtsviktspacemakers – CRT – och implanterbara defibrillatorer – ICD – till mindre sjukhus.

Under ett år...

  • gjorde 38 av 194 pacemakeroperatörer färre än tio ingrepp, inklusive dosbyten med mera.
  • gjorde 23 av 105 ICD-operatörer färre än fem ingrepp, inklusive dosbyten med mera.
  • kom bara tre av 26 sjukhus upp i minst 25 CRT-implantationer per operatör. 12 sjukhus kom överhuvudtaget inte upp i 25 ingrepp.

 

Enligt Hjärtrytmgruppens rekommendationer krävs en minsta volym av en viss typ av operation per operatör och år för att hålla ned antalet komplikationer, motsvarande minst 50 pacemakerimplantationer, 30 ICD-implantationer respektive 25 CRT-implantationer.

Källa: Hjärtrytmgruppen

Läs mer om resultaten av kartläggningen och Hjärtrytmgruppens rekommendationer i den tryckta upplagan av Dagens Medicin.

– På vissa sjukhus står man och opererar in tio pacemakers per år. Det är obegripligt att våra myndigheter accepterar det, säger Carina Blomström Lundqvist, ordförande i Hjärtrytmgruppen.

Enligt Magnus Forsgren, pacemakeroperatör på Falu lasarett och en av dem som sammanställt rapporten, har studier visat att operatörer som gör färre än 50 ingrepp per år har klart fler komplikationer jämfört med dem som gör fler. Det handlar bland annat om fler fall av infektioner och om fler fall där elektroderna lossnar.

– Det finns all anledning att hålla nere de komplikationerna, säger Magnus Forsgren.

Kartläggningen visar dessutom att det även är många narkosläkare och allmänkärlkirurger som sätter in pacemakers och att de i liten utsträckning fått specifik utbildning i programmering av pacemakers.

Hjärtrytmgruppens uppfattning är att operatörer ska ha en hög kardiologisk kompetens ifråga om pacemakers och implanterbara defibrillatorer och deras programmering för att göra ingreppen på ett adekvat sätt.

– Jag har svårt att se att andra discipliner har det. Man ska ju kunna bedöma var de här sladdarna ska placeras någonstans och vilken modell som lämpar sig bäst. Det är inte alltid den kunskapen finns hos alla, säger Carina Blomström Lundqvist.

Nu lyfter hon frågan i ett brev till Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell, tillsammans med Frieder Braunschweig, tidigare ordförande i kardiologföreningen. De hoppas att myndigheten ska ta fasta på rekommendationer som Hjärtrytmgruppen tagit fram.

– Det är inte försvarbart att lågvolymssjukhus utför komplicerade ingrepp som implantation av CRT samtidigt som volymen minskar på större sjukhus, utan att man definierat vilken kompetens och volym sjukhus och operatörer ska ha. Det är jätteangeläget att myndigheterna tar tag i det här, säger Carina Blomström Lundqvist.

Konsekvensen av rekommendationerna kan bli att man måste sluta göra vissa ingrepp på en del sjukhus.

– Generellt måste verksamheten centraliseras så att man kommer upp i volym. Man kan tänka sig att vissa sjukhus bara opererar enkla pacemakers, och skickar mer komplicerade, ICD och CRT, till kliniker med högre volym, säger Carina Blomström Lundqvist.

Dagens Medicin har inte kunnat nå Olivia Wigzell, men Lennart Christiansson, medicinalråd vid generaldirektörens stab, lämnar en kommentar.

Han konstaterar att Socialstyrelsen i dag bara har en styrande roll när det gäller rikssjukvård, där det handlar om smala områden och små volymer med maximalt två utförare.

– Det här området är större och behöver fler utförare än två. Där är det i nuläget inte Socialstyrelsens uppdrag, säger Lennart Christiansson.

Han tillägger dock att det kan bli det, beroende på vad Måns Roséns utredning om den högspecialiserade vården leder till.

– Den utredningen föreslog ju att Socialstyrelsen skulle vara med och ta fram styrande underlag för en nationell nivåstrukturering, men även hjälpa till i den regionala nivåstruktureringen som landsting och regioner förväntas göra. Då skulle Socialstyrelsen ha rollen att i ett antal sakkunnig- eller expertgrupper ta fram den här typen av underlag som kan styra kompetens och volym, säger Lennart Christiansson och fortsätter:

– Då skulle ett sådant här material, framtaget av en professionsförening, bli en viktig del i det arbetet.

Han understryker att Socialstyrelsen redan nu är öppen för ett dialogmöte med professionen och SKL för att hjälpa till att komma vidare.

– Om det efterfrågas kan vi absolut medverka i och facilitera något sådant, även om det är huvudmannen som bestämmer hur vården ska organiseras och erbjudas.

En längre version av texten finns i den tryckta upplagan av Dagens Medicin.

 

 

Kommentarer