Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus, om att vara tvungen att svara i telefon så fort man går på toaletten.

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus, om att vara tvungen att svara i telefon så fort man går på toaletten. Bild: Petter Arvidsson/Bildbyrån

”Vad ska doktorn göra när det ringer på toaletten?”

Av någon anledning tycks telefonen alltid ringa när man är på dass. Och som läkare kan man ju inte strunta i att svara. Läs hur Henrik Widegren hanterar det.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Tekniken går framåt, även inom vården. På min klinik har vi nu bytt ut alla sökare mot mobiltelefoner, så kallade DECT-telefoner. Alla läkare, sköterskor och sekreterare går runt med en telefon i fickan.

Innan jag går vidare vill jag förklara för yngre läsare vad en sökare var för något. Det var alltså inte en sån som finns i Quidditch i Harry Potter. En sökare var en liten dosa som du hade i fickan. När den pep, tittade du på den, letade upp en telefon och ringde det nummer som stod i displayen. Det var ungefär som rök: Du ser rök. Något är på tok. Något brinner förmodligen. Men du vet inte vad det är. Det var oerhört frustrerande! Jag var nybliven AT-läkare och medicinjour i Ängel­holm när hjärtstoppsökaren pep högt. Okej, någon håller just nu på att dö. De litar på att jag ska komma och lösa problemet. Jag vet inte var de är. Och jag vet inte var jag ska hitta en telefon. Jag kan alltså inte få reda på var min döende patient är någonstans. Något stressande.

Nuförtiden är det mycket smidigare: Någon ringer, jag svarar och de berättar direkt vad problemet är och vart jag ska gå. Men det måste ju inte vara något urakut. Det kanske bara är en kollega som ringer och vill diskutera en patient.

Nu kommer mitt problem: Ibland måste jag gå på toaletten. Och då ringer min telefon alltid! Bara jag går in i ett helkaklat rum och drar ner byxorna: Ring! Och våra DECT-telefoner går inte att stänga av. Jag kan inte trycka bort någon. För det kan ju vara ett larm. Så jag sitter i en kal, ekande toalett och måste svara:

– Hallå …

– Är det Widegren?

Och det är här jag har chansen att säga att jag är indisponibel. Men det gör jag aldrig. För jag vet inte vem jag talar med – och jag kan ju inte säga till vem som helst att jag sitter på dass. Det kanske till exempel är någon från Nobel­priskommittén som ringer. Så jag säger:

“Bara jag går in i ett helkaklat rum och drar ner byxorna: Ring!”

– Ja, det är Widegren.

– Vad konstigt det låter. Är du i domkyrkan?

Och jag erkänner. Här brukar jag ljuga:

– Nej. Jag är … i kulverten.

– Är det huvudkulverten? För det ekar väldigt mycket.

– Ja. Akustiken här är väldigt naken.

– Vad gör du förresten i kulverten?

– Jag ska skicka iväg ett paket med rörposten.

– Okej. Jag är i närheten. Bara stanna kvar. Jag kommer strax till huvudkulverten.

– Nej! Jag är långt borta i en annan kulvert.

– Okej? Men varför spolar det vatten i din kulvert? Är det översvämning?

– Exakt. Jag är i nedre kulverten. Det är väldigt dålig dränering här nere. Vi ses på avdelningen. Hej då!

Vi kan se millimeterstora tumörer med MR, vi kan ge folk ny hörsel och vi kan bota cancer med antikroppar. Jag önskar att tekniken går fram så mycket att jag kan veta vilka samtal som är akuta och vilka som kan vänta.

Fram till den dagen kommer jag att fortsätta hävda att jag är i kulverten. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler