Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Att ha en överproduktion av bisköldkörtelhormon är en av de vanligaste endokrina sjukdomarna i landet.

Att ha en överproduktion av bisköldkörtelhormon är en av de vanligaste endokrina sjukdomarna i landet. Bild: Thinkstock

Bisköldkörtelsjuka verkar inte få rätt vård

Många patienter med en överaktiv bisköldkörtel får aldrig en diagnos på sin sjukdom, enligt en ny svensk pilotstudie som presenteras vid årets kirurgvecka i Malmö. 

Annons:
Joakim Hennings är överläkare vid kirurgkliniken på Östersunds sjukhus samt lektor vid Umeå universitet.

– Det är allvarligt att patienterna verkar tappas av vården utan någon som helst uppföljning. Även milda former av sjukdomen kan ge långvariga effekter på organsystemen, säger Joakim Hennings, överläkare vid kirurgkliniken på Östersunds sjukhus samt lektor vid Umeå universitet.

Även om den aktuella studien är utförd vid Östersunds sjukhus tror han att resultatet är applicerbart på landet i stort.

– Ja, det är inte omöjligt. Det verkar finnas en utbredd okunskap om den här diagnosen, säger han.

Att ha en överproduktion av bisköldkörtelhormon, så kallad primär hyperparatyreoidism, är en av de vanligaste endokrina sjuk­domarna i landet. Obehandlad kan sjukdomen öka risken för exempelvis benskörhet och hjärt-kärlsjukdomar.

Majoriteten av de deltagare som ingick i pilotstudien sökte vård av andra skäl än en överaktiv bisköldkörtel. Men trots att deras provsvar överensstämde med sjukdomen var det många som aldrig fick träffa en endokrinolog. Av 199 patienter var det endast 91 stycken som remitterades.

Av patienterna som aldrig fick specialistvård hade 83 personer provsvar som visade på primär hyperparatyreoidism.

– Det var betydligt fler än vad vi hade förväntat oss. Vi trodde nog det skulle röra sig om en handfull patienter, säger Joakim Hennings.

Bland dessa 83 personer hade endast ett tiotal diagnostiserats och fått en begränsad uppföljning i primär­vården.

Joakim Hennings berättar att sjukdomen vanligtvis har diffusa symtom, som lätt nedstämdhet och trötthet. Troligtvis bidrar det till att många läkare kan missa diagnosen, påpekar han.

– I dag saknas tydliga nationella riktlinjer för hur milda former av primär hyperparatyreoidism ska handläggas. Om läkare hade den typen av verktyg skulle bilden möjligtvis se annorlunda ut.

Riktlinjer som ger stöd vid dia­gnosti­sering, utredning och uppföljning skulle vara ett viktigt stöd att luta sig emot, menar han.

– Framför allt för primärvårdsläkare som inte kommer i kontakt med sjukdomen lika ofta som endokrinologer gör, säger Joakim Hennings.

Sven Karlsson, endokrinolog och verksamhetschef vid Skånes universitetssjukhus i Lund, säger sig känna igen bilden som träder fram i pilotstudien. Det är ändå anmärkningsvärt att så många av deltagarna aldrig fick en diagnos, påpekar han.

– Många läkare inom primär­vården kanske inte tar sjukdomen på så stort allvar som man borde göra. Det kan bero på att man vet lite om hur milda former av sjukdomen påverkar hälsan på kort och lång sikt, säger han. 

Forskarna bakom studien har utfört sökningar i Östersunds sjukhus databas efter provsvar som tyder på primär hyper­para­tyreoidism. Därefter kartlades handläggningen av patienter som vid minst ett tillfälle haft ett provsvar som visade på en över­aktiv bisköldkörtel.

Till en början ingick 365 patienter i studien men forskarna exkluderade deltagare som exempelvis hade en misstänkt sekundär hyperparatyreoidism eller en tidigare känd diagnos på primär hyperparatyreoidism. Medel­åldern på deltagarna var 63 år och majoriteten var kvinnor.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler