Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Karin Wahlberg varvar arbetet som författare med det förlossningssalen.

Karin Wahlberg varvar arbetet som författare med det förlossningssalen. Bild: Ylwa Yngvesson

Deckarläkaren som skrev bok om tiden som cancerpatient

Hon är läkare och författare. När hon själv drabbades av rektalcancer fick hon nya perspektiv av vården, och hur svårt det kan vara att komma in i vårdkedjan. Nu är hon aktuell med boken ”Cancerland – tur och retur”.

Annons:

– Det är ju egentligen en bok om ändtarmscancer. Om symtom, behandling och livet efteråt. Men det går inte att skriva en bok om bara tarmcancer och tro att någon vill läsa den, säger Karin Wahlberg.

Boken blandar fakta om en av de vanligaste cancertyperna med berättelsen om när hon upptäckte sjukdomen, känslorna kring det, men också om problemen att faktiskt få till en utredning.

– Jag hade ett tydligt signalsymtom. En kvinna som är 64 år som jag var då och som blöder från ändtarmen och som söker vård ska få tid snabbt.

“Jag fick kämpa mig till min diagnos. Jag var bestört, och rädd samtidigt.”

Men det visade sig vara svårt att komma in i vårdkedjan.

– Jag kontaktade den vårdcentral jag är listad på via mina vårdkontakter och skrev ”det blöder från ändtarmen. Önskar läkartid”. Och jag fick svaret ”blödning från ändtarmen beror oftast på förstoppning. Är du orolig kan du komma på våra akuttider.”

– Jag trodde ju inte mina ögon när jag läste detta. Men jag förstår att många vårdcentraler är trängda, och att allvaret med detta symtom inte är tillräckligt inarbetat. Jag var rädd, jag anade vad det kunde röra sig om. Jag ville få göra en koloskopi.

Karin Wahlberg träffade en läkare tre veckor senare. När hon blödde igen och ville att en remiss skulle skickas, tyckte läkaren att hon först skulle göra en rektoskopi innan koloskopiremissen. Då infann sig rädslan på riktigt. Och läkarens erfarenhet var att en koloskopi kunde dröja hela tre månader.

– Då gjorde jag det man egentligen inte ska göra – en korridorskonsultation. ”Inget att spara på”, sa kirurgen och tog direkt över. Det var fantastiskt.

Kombinerar förlossningar och mord

Karin Wahlberg arbetade tidigare som lärare i humanistiska ämnen på högstadiet. Var doktorand i nordiska språk.

Efter att ha flyttat till Lund skolade hon om sig till läkare, delvis på grund av avundsjuka. Hennes man var läkare och hon kände att jobbet var oerhört meningsfullt. Hon firar snart 30 år i yrket.

Skrivandet kommer sannolikt från pappan som var journalist.

2001 debuterade hon som författare med kriminalromanen ”Sista jouren”. Idén till boken kom en morgon på jobbet på Universitetssjukhuset i Lund.

2013 kom boken ”Än finns det hopp” som är början på en romanserie om människorna kring ett lasarett på 50-talet.

I samband med cancern började Karin Wahlberg att träna löpning, som kom att bli en viktig del i hennes liv.

Karin Wahlberg såg själv bilden på den relativt stora tumören. Tillfredsställelsen över att ha haft rätt i diagnos blandades med ångest över cancerknölen. Men nu fanns ett svar. Det var otäckt men bra.

Egentligen hade hon inga planer på att skriva om sjukdomen. Hon hade andra projekt på gång. Men det var svårt att fokusera på ”hittepå”.

– En av läkarna skojade lite dagen innan jag opererades och sa ”kan du inte skriva om tarmcancer? Det är ju den andra vanligaste cancerformen per kön, men syns inte massmedialt”.

Tanken att Karin Wahlberg skulle bli någon form av ”ansikte för rektalcancer” var till en början föga lockande. Men när hon kommit hem och funderat ändrade hon sig.

– Jag tänkte ”jag skriver den här boken som ett sätt att ge tillbaka. Tack för god vård. Är det någon som ska skriva det här så är det väl jag, som har båda rollerna och kan sätta mig in i det medicinska”. Jag fick nästan en andlig, djup känsla för livet den första morgonen efter operationen som blev starten till att jag kom igång. Måsar skrek utanför fönstret, det var fantastiskt.

Att vänta på operation var inte bara svårt och ångestladdat.  Det gav också en stark sinnlighet och känsla av närhet till livet och omgivningen. Hon valde mer noggrant hur hon spenderade sin tid och med vilka människor. I boken filosoferar hon en del över till exempel cancerskräcken, hur sjukdomen tycks vara överallt, samtidigt som vården blir bättre och fler överlever.

Karin Wahlberg arbetar som förlossningsläkare och gynekolog på deltid i Ystad. Annars skriver hon böcker, bland annat om lasarett på 50-talet och några kriminalhistorier. Även i Cancerland finns deckarelement, berättar hon.

– Jag fick kämpa mig till min diagnos. Jag var bestört, och rädd samtidigt. Jag lägger upp mitt sökande efter en utredning med koloskopi och sjukvårdens motstånd mot att ge mig en sådan, som i en deckare. Men allt är helt sant.

Boken reflekterar över cancer, livet och döden. Karin Wahlberg rör sig mellan rollerna patient, läkare och författare. Boken är dels ett tack för vården, dels en uppmaning till människor med symtomen på tarmcancer att söka vård i tid.

– Men boken är även en passning till sjukvården så till vida att jag beskriver vad jag som patient uppskattat och även funnit mindre bra, säger hon.

Hon vill både upplysa och gå nära med beskrivningar som inte lindas in i eufemismer. Ett av hennes krav till förlaget var för övrigt att ordet ”cancer” skulle finnas i titeln.

Karin Wahlberg har på sätt och vis levt med cancer sedan hon var sju år. Då drabbades hennes mamma av bröstcancer. Mamman gick bort 1960 och den sista tiden kunde de inte träffa varandra för att Karin var för ung för att komma in på avdelningen.

Trots det, och det faktum att hon är läkare, hörde hon inte av sig till sjukvården direkt när hon noterade sina egna symtom.

– Strutsar är vi alla. Det var jag också. Jag var jättemycket struts. Till slut rann blodet likt näsblod i toalettstolen. Inte en människa kunde undvika att se det. Det var då jag tog kontakt med vårdcentralen.

Nu vill hon med sin nya bok se till att vi andra inte är strutsar. Och hon vill också se en nationell screening mot tarmcancer, inte bara i Stockholm och på Gotland som det är i dag.

För hennes egen del är hon friskförklarad. Så långt det är möjligt.

– Det skriver jag också om, vad innebär ”botad”? Jag har varit på ettårskontroll och allt var normalt. Det är gott nog.  Jag har ett mycket bra liv.

Kommentarer