Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Kan man kalla något som pågått i över 65 år för kris?”

Vi har tydligen alltid upplevt att det var bättre förr och att det är ohållbart just nu, skriver ST-läkaren Adel Abu Hamdeh.

Detta är en opinionstext. Åsikterna som förs fram här är skribentens egna.
Annons:

Svensk sjukvård befinner sig i kris och är på väg mot en kollaps. Situationen är så pass allvarlig att det planeras en landsomfattande demonstration den 4 september där vårdpersonal kommer att protestera mot personalbrist och överbeläggningar. Men låter inte detta bekant?

1948 skriver Aftonbladet att ”1940-talet har fått se en sjuksköterskebrist av oanade mått”. På 1960-talet uppger Svenska Dagbladet att den tre decennier långa sjuksköterskebristen ser ut att bli värre och att sjukhuskrisen förvärras varje år.

Under 1970-talet kan man läsa att personalen knäcks av alla överbeläggningar. ”Vi har bara stå­platser kvar” uppger en chef på Karolinska till Expressen. På 1980-talet skriver en läkare i Dagens Nyheter att vårdplatserna omöjligen kan bli färre med tanke på alla överbeläggningar. Vårdpersonalen protesterar mot en ohållbar situation och både Aftonbladet och Expressen har helsidesuppslag om vårdkrisen.

1994 kan man läsa att beläggningsgraden på Stockholmssjukhusen är 105 procent och att endast personalens lojalitet räddar vården. Krislarmen fortsätter årligen under 2000-talet.

Krisen verkar alltså ha varit pågående under lång tid och börjat innan 1990-talets dramatiska nedskärning av antalet vårdplatser och dagens ekonomiska styrning. Men är det över huvud taget meningsfullt att kalla något som pågått i över 65 år för en kris?

Vi har tydligen alltid upplevt att det var bättre förr, att det är ohållbart just nu och att det bara kommer att bli värre. Hur kommer det sig att vi har en ständig personalbrist trots att vi blir allt fler som jobbar inom vården? Mellan 1995 och 2013 ökade antalet läkare per invånare med 42 procent och antalet sjuksköterskor med 15 procent. Jag tror att en del av förklaringen är att vi kan göra mer, vill patienterna väl och tror att risken alltid är större med att göra för lite än för mycket.

Vi tar därför fler prover, gör fler undersökningar och utför fler behandlingar. Det leder till ökat behov av uppföljningar, återbesök och kontroller. Samtidigt ökar förväntningar och krav på vården. Därför tror jag att tillgången på sjukvård aldrig kommer att möta efterfrågan eftersom den i sig göder efterfrågan.

Att överbeläggningar var ett problem även på 1970- och 80-talen trots att vi hade fem–sex gånger fler vårdplatser per invånare kan verka förvånande. Men jag tror att benägenheten att lägga in en patient ökar med antalet tillgängliga vårdplatser. Våra avdelningar kommer därför i princip alltid att vara fullbelagda även om vi får fler vårdplatser.

Jag vill inte kalla dagens personalbrist och överbeläggningar för vårdkris. De bör i stället ses som specifika och långvariga problem i en offentlig sjukvård i världsklass. Jag kan inte låta bli att undra om dessa problem över huvud taget kan lösas. Vad händer om vi i stället inriktar oss på att hantera dem och den stress de genererar? Kanske kan vi då hitta sätt att behålla kontrollen i stället för att uppleva en känsla av ständig kris.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler