Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö.

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö. Bild: Ludvig Thunman/Bildyrån

”Inte ens doktorn är immun mot sjukdomar”

Överläkaren Anna Spencer berättar om födelsemärket som plötsligt blev fult, riktigt fult.

Annons:

Jourmorgon. Avhandlar en del per telefon, tänker åka in och ronda om en stund. Men först vill jag gå i trädgården och ta in sensommaren med alla sinnen. Vid björnbärssnåret greppar jag försiktigt de mogna bären. Lossnar de lätt är de söta och stoppas i munnen, kräver de milt våld är de sura och kokas till sylt. Vackra är de i alla fall, blanksvarta och trinda mot gröntaggiga stjälkar. Jag tankar blanksvart, ljusgrönt, solskensvitt.

Vinden får de torra trädkronorna att prassla. Ett gult löv singlar sorglöst ner i poolen där jag står med domnade ben. Vid 15 grader ter sig morgondoppen nästan som självskadebeteende. Men jag räknar simtag, 22, 23, 24 … efter två varv börjar det kännas skönt! Uppfriskad sveper jag in mig i tjock frotté och sätter mig på den solvarma trätrappan. Det sjunger i huden av efterkölden. Dricker kaffe med het mjölk, njuter av doften, smaken. Begrundar livets oväntade vändningar. Eller – oväntade?

I våras var jag slutkörd. Fick spänningshuvudvärk. Konstigt nog bara på höger sida. Handen gick allt oftare upp mot tinningen för att massera och lindra. Under fingrarna kände jag födelsemärket som jag haft sen barnsben. Det kändes annorlunda, som en liten knöl. Sköt upp tanken på det och stretade på. En dag tittade jag i förstoringsspegeln. Det var fult. Riktigt fult. Malignt melanom-fult. Tänkte att det kan väl inte vara … dolt under hår … ingen sol … haft det så länge. Lät det vara.

Men tinningen pockade på och till slut lyfte jag luren. Alltför lång väntetid på sjukhuset. En kort stund tänkte jag låta det bero till efter sommaren. Sen ringde jag en privat mottagning. Fick en återbudstid dagen därpå.

Kollegan som mötte mig kastade ett öga på det fula och hämtade en opererande kollega. Blickar möttes, jag fick tid för operation nästa dag. De var vänliga. Effektiva. Hann knappt bli nervös förrän jag låg bedövad under operationsduken. Yoga­andades. En tår rann.

”Jag begär snabbsvar och vill att du kommer hit om två veckor för besked”, sade kollegan. Så professionellt. Så oroväckande.

Så kom dagen. Cancer in situ. Ny tid för utvidgad excision.

På tåget hem, med stramande tinning (började känna mig som drottning Silvia) och ansiktet förlamat av bedövning lät jag PAD-svaret sjunka in. Så det var min tur nu.

Men det gick ju bra? Allt borta. Basalmembranen intakta. Eller? På natten kom dödsångesten, jag låg och ångrade en massa. Undrade om jag valt mitt nya arbete för att förbereda mig på min egen död?

Lärdomar? Vänta inte! Jag är skakad över hur jag bara lät tiden gå. Tänk om sommaren hade gått och … vem vet? Inte ens doktorn är immun mot sjukdomar.

Friskförklarad tänker jag på det goda. Att ta sig tid till det. Nu! Jag njuter med skärpta sinnen. Planterar doftrosor. Tar morgondopp. Är stilla. Blundar jag hör jag barnens röster. Jag ler stort. Det stramar ännu lite. En påminnelse om att det inte är döden som skrämmer mig, utan tanken på att inte ha levt väl.

Kommentarer

  • Rebecka 2016-09-09 12:15:31

    Bra krönika, förhöjd av det vackra språket! Också en påminnelse att kolla upp det där som man drar sig för och gärna viftar bort som övergående ell hypokondri.

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Nyheter från startsidan

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Senaste numret av Dagens Medicin

Sök i vår databas!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Våra seminarier