Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Hans Winberg, generalsekreterare, Stiftelsen Leading Health Care.

Hans Winberg, generalsekreterare, Stiftelsen Leading Health Care. Bild: Samuel Åsgård

”Vi behöver tänka om kring psykiatrin”

När åkomman är komplex och inte går över helt, eller kanske återkommer i skov mellan i övrigt relativt friska perioder, fungerar inte stuprören, skriver en debattör. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Fakta

Stiftelsen Leading Health Care är en akademisk tankesmedja för fördjupad dialog om framtidens hälso- och sjukvård, grundad av IFL vid Handelshögskolan i Stockholm.

Personer som drabbas av psykisk ohälsa, liksom andra kroniker och kroniskt multisjuka, har andra behov än de som vården traditionellt hanterat. Icke-medicinska faktorer som livsstil, beteende, omsorg med mera blir mycket viktigare. Åtgärder som oftast är helt beroende av sitt sammanhang och därmed svåra att standardisera.

Samtidigt kräver de mycket mer kommunikation mellan olika aktörer. Och de kräver att patienter och anhöriga självklart måste räknas som aktörer. Kontinuitet blir centralt, vilket faktiskt inte är lika viktigt när jag bryter armen eller tror att jag drabbats av halsfluss.

Regeringens förre psykiatrisamordnare Anders Printz meddelade nyligen att han tänkt om vad gäller organiseringen av psykiatrivården. Printz menar att reformförsöken har kommit alltför mycket uppifrån i stället för att utgå från patienterna och när vi designar våra tjänster. Ett mycket hedervärt sätt att visa att vi faktiskt kan vara lärande människor som vet att pröva nya vägar när de gamla inte leder dit vi vill. Svaren från sjukvårdsministern och SKL:s psykiatrisamordnare var att det ligger mycket i kritiken, men att vi är på rätt väg och vet vad vi ska göra, bara inte hur. Jag tror inte att det är så.

Att som Anders Printz utgå från det lokala sammanhanget i verksamhetsutveckling i stället för strukturer och indikatorer på policynivån har ett överväldigande stöd i modern forskning kring organisering. Stuprören som präglar dags organisationsstruktur gjorde oss till ett av världens friskaste folk. När vi tar hand om enskilda åkommor med ett tydligt avslut, vilka behandlas inom ett stuprör, fungerar detta sätt att organisera rimligt bra och ska behållas och till och med förstärkas.

Men när åkomman är mer komplex och inte går över helt, eller kanske återkommer i skov mellan i övrigt relativt friska perioder, fungerar inte stuprören. Otaliga är de berättelser om människor som ”råkat” ramla mellan stolarna och farit illa. I vår forskning talar organisatoriska mellanrum, alltså mellan de specialiserade stuprören, där en patient får höra att vi inte kan hjälpa dig mer (läs: just här) utan hänvisning till någon som kan. Det gäller mellan olika kliniker, mellan olika nivåer och olika huvudmän.

“Att styra på för stor distans är som att leda barnkalas via sms.”

Därför vill jag att vi ska sluta tänka på ”vård” som ett homogent begrepp som kan fixas med en ”modell”. Begreppet inrymmer så oerhört många olika situationer och sammanhang att vi inte kan lösa vardagens problematik med en ny struktur eller policy. Att styra på för stor distans är som att leda barnkalas via sms, brukar vi på Leading Health Care säga. Och det gör vi för att forskning och empiri stöder detta uttalande. Detaljstyrning leder till upprepade krockar med den faktiska situationen, brist på tillit mellan olika grupper och även mer av fritt valt arbete. Det bästa sättet att stoppa arbete på golvet är att följa alla regler till punkt och pricka.

Så när problemen ska lösas inom gamla strukturer och tänkesätt, det som ryms i uttalandet att ”vi har alla pusselbitarna men inte får dem att bli en hel bild”, brister det både i problemformulering och i åtgärder. Vore det så att vi visste vad vi ska göra och alla är överens om det hade problemen redan varit lösta. Ofta är vi fångar i gamla strukturer och inlärt tänkande och kan göra hur många riktade satsningar som helst utan att uppnå avsedda resultat. Det är den slutsatsen jag menar att Anders Printz drar.

Vi måste i stället utgå mer från den lokala verksamheten och bygga sunda relationer mellan de viktiga aktörerna. Alltså individen som behöver hjälp, anhöriga och personal i frontlinjen. Det är dessa policymakarna ska stödja, inte förstöra med ännu en detaljerad central satsning.

Alla som lider av psykisk ohälsa är värda att tas på ett sådant allvar.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler