Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Annika Janson, barnläkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Annika Janson, barnläkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

”Förändringens vindar behöver inte väcka oro”

De unga läkarna i dag kan vara säkra på sitt värde. Men hur, och med vad kommer de att vilja arbeta, skriver barnläkaren Annika Janson.

Detta är en opinionstext. Åsikterna som förs fram här är skribentens egna.
Annons:

Ett par gånger varje termin håller jag seminarier och föreläsningar för läkarstudenter. Barnmedicin är en av de sista kurserna på grundutbildningen och studenterna är nästan flygfärdiga. Fortfarande attraherar vårt yrke gräddan av gymnasisterna, konstaterar jag varje år med lika delar förvåning och glädje. Läkarkandidaterna framför mig är ”the best and the brightest”, bara några år senare. Eller som någon sade, lite lakoniskt: ”Det svåraste med läkarlinjen är att komma in, inte ut.”

Jag ser på dem med ett slags ömhet. Några är fortfarande som hundvalpar, buffar på varandra i pauserna och försöker klara uppgifterna med vänstern. De flesta är intresserade, mogna och väl förberedda. Jag har vant mig vid att de sitter med egna datorer och följer det vi diskuterar med inspel från andra källor.

De står inför alla de där valen i livet: göra AT, kanske forska, bilda familj.  På pendeln hem hör jag några andra studenter diskutera. ”Barn, det skulle verkligen fucka up livet”. ”Det får vänta till 35”. Och så den enda kvinnan i gruppen: ”Ska ni säga, jag kan ju inte bara vänta, mina ägg blir äldre för varje dag”.

Av andra unga hör jag att läkarutbildningen framstår som oändligt lång, stel och styrd i en tid när det nästan är obligatoriskt med sabbatsår, ströjobb och långresor till Australien.

När jag började läsa medicin 1983 kom företrädare för facket och berättade om den kärva arbetsmarknaden och att vi riskerade att bli arbetslösa. En läkarstudent försvann till Chalmers och kom inte mer igen. De unga läkarna i dag kan vara säkra på sitt värde. Men hur, och med vad, kommer de att vilja arbeta?

Förändringsvindarna över sjukvården manar fram mer primärvård, mindre sjukhusbunden vård, starkare e-hälsa. Förbereder vi kandidaterna för det? Det tror jag inte. Vi fostrar dem i sjukhusmiljö och de är redan från början bättre än vi på allt som börjar på e. Primärvården är ett ständigt närvarande scenario men inte en verklighet för dem: ”När du är på vårdcentralen med tjugo mil till sjukhuset och får in en patient med …”

Och jag lever vidare i övertygelsen om att mer digitalisering kommer att öka behovet av alldeles vanligt läkarjobb: undersöka, analysera, motivera, behandla. Mina egna diabetespatienter och deras digitala nedladdningar av data från sensorer och pumpar är mitt bästa exempel. Patienterna behöver mer tid av mig än förr, inte mindre.

En sen kväll på jobbet mötte jag i trapphuset överläkaren i barnhepatologi. Han sprang uppåt, jag sprang nedåt. Vi var unga samtidigt på kliniken och konstaterade hastigt att vi brukade vara sist kvar på den tiden också.

Arbetslivet har förändrats, det mesta till det bättre. Hur kommer de som är unga i dag att vilja arbeta och hur väljer de i hård konkurrens mellan tävlande arbetsgivare?  Och hur kan vi stillsamt fostra och prägla dem i ett yrke som är både tufft och underbart givande?

Glöm alla farhågor, tänker jag, när studenterna klappar ihop sina laptops och lämnar föreläsningssalen. De här människorna kommer att gå sina egna vägar och det är vi som kommer att bli förvånade.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler