Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adam Brenthel, forskare i Konsthistoria och visuella studier, och Kristofer Hansson, docent i etnologi vid Institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet och ansvarig för noden Medicinsk humaniora vid Lunds universitet.

Adam Brenthel, forskare i Konsthistoria och visuella studier, och Kristofer Hansson, docent i etnologi vid Institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet och ansvarig för noden Medicinsk humaniora vid Lunds universitet.

”Sluta med antibiotikaresistens i apokalyptisk dräkt”

Apokalyptiska framtidsskildringar om antibiotikaresistens gagnar inte svensk sjukvård eller samhället, skriver Adam Brenthel och Kristofer Hansson, forskare i medicinsk humaniora vid Lunds universitet, i en replik.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

I debattartikeln ”Vi måste sluta använda antibiotika” i onödan skriver vd:n för företaget BioGaia, Peter Rothschild, att ”när antibiotika inte längre biter kastas vi tillbaka till 1927, året innan antibiotikan upptäcktes”. Som forskare i medicinsk humaniora vid Lunds universitet konstaterar vi att liknande berättelser ofta används för att motivera både den medicinska professionen och allmänheten att inte använda antibiotikan på ett vårdslöst sätt. Men är det verkligen rätt sätt att prata om dagens och morgondagens problem? Kommer vi bli tvungna att handla och förhålla oss till bakterier på samma sätt som före 1927?

Nej, rimligtvis så kommer den hotande postantibiotiska eran vara präglad av en mängd moderna landvinningar som både kan göra samhället mindre eller mer sårbart än var det var under den preantibiotiska eran. Vi menar att det handlar om hur vi organiserar det förebyggande arbetet genom att dra nytta av kommunikationer, för både människor och kunskap, just för att undvika att de värsta tänkbara scenarierna. Därför är det också viktigt att fundera på hur problemet och hotet beskrivs i dag så att retoriken inte bidrar till att riskerna framställs på ett felaktigt sätt.  

Rothschild är inte unik med sitt uttalande. Den tidigare engelska premiärministern David Cameron uttalade sig redan 2014 om att det fanns en risk att vi skulle kastas tillbaka till medicinens mörka tider: ”if we fail to act, we are looking at an almost unthinkable scenario where antibiotics no longer work and we are cast back into the Dark Ages of medicine". Samma år kom Världshälsoorganisationens globala rapport om resistensövervakning och där läser man att den postantibiotiska eran långt ifrån är en apokalyptisk fantasi utan istället en allra högst verklig risk under 2000-talet. Ett annat exempel är den nyligen översatta boken Maktlös medicin – Antibiotikaresistens och vår hotade överlevnad. Som svensk läsare skulle man kunna tro att boken handlar om att vi kommer sakna vapen mot bakterier i framtiden och detta är ett hot mot mänsklighetens överlevnad. I själva verket handlar boken främst om förlusten av bakterier. Trots detta valde förlaget en titel som endast fokuserar på maktlösheten inför de samhälleliga utmaningar som trots allt finns på grund av att ökande antibiotikaresistens.

Vi vill mena att dessa apokalyptiska framtidsskildringar inte gagnar svensk sjukvård eller samhället. Snarare finns det en risk att människor känner en hopplöshet inför hotet. Varför göra individuella uppoffringar för att gagna kollektivet om slutet ändå är oundvikligt? Känslan av hot minskar både läkares och patienters villighet att vara rädd om den antibiotika som fortfarande är verksam vill vi hävda. Om aktsamhet är målet för kommunikationen så bör budskapets dräkt frambringa framförsikt och försiktighet istället för ett egoistiskt förhållningssätt. Som forskare inom medicinsk humaniora vill vi lyfta fram berättelsernas betydelse och att skapa en medvetenhet om vad och hur vi kommunicerar om samhällets svåra frågor.   

Kommentarer