Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Thinkstock

”Eutanasi går knappast ihop med läkaretiken”

Vi läkare bör akta oss för att delta i en verksamhet som har målet att förkorta andra människors liv, skriver överläkare Lars Breimer i en debattartikel. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Lars Breimer, överläkare, laboratorie­medicinska kliniken, Universitets­sjuk­huset Örebro.

I en omtänksam artikel i Läkartidningen frågade författaren Nina Cavalli-Björkman nyligen varför ”vi läkare ska stå för eutanasin” och ”varför inte tandläkare eller VVS-tekniker?”. Detta bör sättas in i ett historiskt perspektiv.

Någon måste avgöra om det verk­ligen är personens reella önskan att dö. Därtill måste någon hjälpa den som önskar att dö i förtid med att taga sig själv av daga. För att denna död inte ska vara plågsam krävs lugnande och smärtstillande medel vilka är recept­belagda. ”I viljen alla se yxan gå men ingen vill hålla i skaftet”, observerade Gustav Vasa och han var säkert inte den förste.

På flera platser i Tyskland, bland annat Berlin, Stuttgart, Köln och Weissenau, finns det monument över de ”grå bussarna” som användes av Aktion T4, nazisternas eutanasiprogram. På Tiergarten­strasse i Berlin stod en villa som fungerade som ”Centralkontor för T4” 1940–41. Det var där som massmorden och tvångssterilisering planerades.

Det är inte så väl känt att när nazisterna beslöt sig för att börja mörda folk startade man i liten skala och utvidgade sedan.

Man började med selekterade grupper (dementa, svårt handikappade utan förstånd, och så vidare) där det var lätt att övertyga personalen om att det var bättre för de sjuka och deras anhöriga att de dog. Steg för steg gick de lite längre. Detta betydde att när man började mörda folk i stor skala fanns det redan en avsevärd kader av sjukvårdare som ansåg att det var accep­tabelt och rimligt att ta livet av olika grupper.

Nyckelpersonen till att Aktion T4 utreddes och redovisades öppet var den amerikanske majoren Charles S Dameron, som på general Pattons order undersökte vad som hände i Hart­heim. Hans rapport The Hart­heim Euthansia Project är lättläst, tydlig och grundlig. Kortfattat, Hartheim låg i Österrike som intogs av General Pattons armé. Hartheim var inte det första av dessa dödshjälp-centra men utredningen är så väl skriven att den har blivit särskilt uppmärksammad. Detta kan bero på Damerons civila bakgrund. Han var advokat.

Charles S Damerons grupp intervjuade lokalbefolkningen och avslöjade den fulla omfattningen av nazisternas eutanasibrott, inklusive den ökända ”Hart­heim-statistiken”.

Nazisterna hade flitigt dokumenterat mordet på drygt 70 000 handi­kappade och funktions­hind­rade (bland dem 18 000 österrikare i Hart­heim) i de fyra stora T4-dödshjälpcentra belägna i Tredje Riket. Det är anmärkningsvärt hur få av alla dessa förbrytare som fick något rejält straff.

“Man undrar varför de som förespråkar eutanasi inte lägger sitt krut på att förbättra den palliativa vården.”

Den Gemeinnützige Krankentransport GmbH (känd som ”Gekrat” eller ”GeKraT”, exakt ”allmännyttig sjuktransport” men vanligtvis översatt som ”barmhärtighetsambulanser”) var en avdelning inom Aktion T4. Företaget med dess förskönade namn transporterade sjuka och handikappade till döds­centra där de ”dödshjälptes” – mördades. Företaget var känt för de grå bussar som de använde. I verkligheten var det röda postbussar som målades grå, även över fönstren för att dölja passagerarna.

Onekligen verkar det som förespråkarna till assisterat självmord nu anser sig ha vind i sina segel. Mer energi läggs för när­varande på detta område under täckmanteln av att palliativ vård förr eller senare inte klarar av att mildra patientens lidande. Samtidigt har bristen på palliativ vård och dess kvalitet runt landet kritiserats. Man undrar varför de som förespråkar eutanasi inte lägger sitt krut på att förbättra den palliativa vården, vilket skulle gynna många fler?

Oavsett vilket system som införs för att sluta livs­banan i förtid kommer läkare att vara med i besluts­­kedjan och ut­förandet. Om det inte kan byggas upp organisationer för att handlägga detta lokalt blir alter­nativet att ha insatsgrupper av läkare som reser runt och be­dömer patienter och special­avdelningar som verk­ställer. För att upprätthålla rätts­säker­heten krävs stringenta regler och system inklusive över­klagande­instans med läkare som ledamöter, vilket kommer att lägga en enorm börda på dessa som får bära det yttersta ansvaret.

Därtill finns problemet från urminnes tider om vem som håller koll på de som håller koll på att reglerna följs och att bedömningarna är objektiva.

Vi läkare bör akta oss för att delta i en verksamhet som har målet att förkorta andra människors liv. Det är svårt att se hur det kan vara förenligt med läkaretiken eller någon annan etisk plattform.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler