Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö.

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö. Bild: Ludvig Thunman/Bildbyrån

”Är det för mycket begärt att önska sig ett målfritt år?”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Året har rivstartat och det är så himla kul att gå till jobbet! I dag har syster B och jag gått sjukhusrunda som palliativt konsultteam. Jag är stolt och glad över samtalen med engagerade kollegor, där medicinska och etiska dilemman dryftats brett och djupt. Där unga AT-läkare, empatiska och väl insatta i sina patienter, gjorde mig all­deles lugn. I deras kompetenta händer låter jag gärna min framtid vila. Och där äldre förebilder, kloka och stabila, till och med var beredda att bli uppringda under jourfri helg (!) för att trygga kontinuiteten i ett komplext patientfall. Så mycket ansvarskänsla som sällan syns bland skandalrubrikerna.

Verkar jag onyanserad eller hög? Det kan bero på att jag har börjat med hot yoga. Djup koncentration gör en glad. Fast först var det hemskt. Stod bredvid kollegan på nyköpt orange yogamatta när ledaren upp­manade oss att göra berget. ”Titta i spegeln”, sade hon. Jag lydde och ångrade mig. Tarzan stod bredvid i bara muskler och shorts. Alla sträckte upp och såg koncentrerade ut. Jag såg ut som en kokt liten pyramid. Allt blev liksom bredare nertill – tänk kostpyramid – knäck och julskinka i basen, huvudet en brysselkål …

Men efter 90 minuter i 40-gradig värme struntar jag i valkarna – woohoo! Me Jane!

På jobbet är det dags igen för nytt-år-nya-tag-nya-små-grupper-som-ska-jobba-med-nya-mål. Mitt mål är ett målfritt år. Är det för mycket begärt?
”Jamen, det är ju bara som en trevlig liten aktivitet som främjar gemen­skapen” sade någon. Nej, säger jag. Det splittrar tillvaron. Det stör.

Vad hände med mindfulness? Minns när jag laddat ner en app, mitt under en hjärtoperation sa det PLING i Iphonen: ”känn kläderna på din kropp”, läste jag efteråt.

Nu är det inte den sorten vi behöver, en vid-sidan-om-grej, ännu ett koncentrationsstörande pling, nej, vi behöver vara mentalt närvarande i arbetet med patienterna. Ostörda i varje moment. Så många fel och missar som orsakas av fragmentisering av tillvaron. Vi ser inte, hör inte, förmår inte fokusera när så mycket annat pockar på vår upp­märk­sam­het. Det blir direkt kontraproduktivt. Tänk om vi i stället fick rikta uppmärksamheten mot nuet – mot kärnan i vårt arbete? Utan avbrott.

Och till den som känner sig sugen på att införa en ny arbetsmetod, en ny skattningsskala, nytt kvantitetsregister eller vad som helst kvasivetenskapligt och icke-risk­analyserat säger jag LÅT BLI! Jag kräver att allt först genomgår alla led av formulär och skattningsskalor som sägs borga för kvalitet – tänk bara: Hur värdefull var den senaste managementtrenden på en skala mellan 0–10? Hur mycket säkrare blev vården/bättre blev arbetsmiljön? Hur mycket friskare och gladare blev patienterna på en skala mellan himmel och helvete?
Vården är inget yvigt projekt. Det är ett långsiktigt ansvarstagande.

Ska det införas EN enda sak nu så är det tillitsbaserad vård. Vi kan vårt jobb. Vi gillar det. Låt oss få sköta det.

Kommentarer