Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Thinkstock

”Kan jag säga högt att jag drabbats av psykisk ohälsa?”

ST-läkaren Annika Zetterlund skriver personligt om hur det är att som läkare drabbas av psykisk ohälsa. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Annika Zetterlund, ST-läkare i rehabil­i­te­rings­medicin, ­Lin­köping.

Diagnos: Utmattningssyndrom F43.8A
Blandade ångest- och depressionstillstånd F41.2
36-årig kvinna, i bakgrunden lättare ångest­problematik sedan tonåren (Ni vet, en sån), IBS (Ja, precis). Under flera års tid successivt tilltagande trötthet, koncentrationssvårigheter, minnes­problematik (Jaja, så är det väl alltid under småbarnsåren?). Senaste året kraftig ökning av ångest, irritabilitet och förlamande trötthet (Ta dig samman nu, alla andra klarar det ju). Arbetar som ST-läkare. Sista fem åren ägnat arbetstiden åt randningar. Är sedan två månader tillbaka på sin ordinarie arbetsplats, akut försämrad i samband med en veckas beredskapsjour. Av arbetsgivaren skickad till Företagshälsovården för behandling av ”ångest och utmattningssymtom, delvis arbets­relaterade”. Sjukskrives helt, läkemedelsbehandlas, psykologkontakt initieras.

Hon (den där) har själv valt att arbeta deltid, fast hon vet att hon får göra 100 procent av arbetet på 80 procent av tiden och till 80 procent av lönen (Ni vet lönen, som från början dessutom är snäppet lägre än hennes manliga kollegas, och jobbet som troligen skulle räcka för två, om de valde att tänka efter, fika, äta lunch och hämta ungarna i rimlig tid, för att inte tala om att lyssna på och möta patienterna). Hon har valt att skaffa tre barn. Borde hon inte ha förstått att det skulle bli för mycket? (Visst borde jag ha förstått. Visst borde jag? Jag borde ha förstått bättre än att välja det här yrket. Nu måste jag lära mig att göra jobbet lagom dåligt så att jag hinner med, inte engagera mig i patienterna, inte anstränga mig så mycket för att hjälpa dem, inte ta ansvar för mina arbetskamrater, inte bry mig så mycket om. Och lämna jobbet på jobbet när jag går hem. Gå hem och göra nå’t kul, eller hur?)

För tio år sedan tog jag examen från läkar­utbild­ningen. Det närmaste jag under min utbildning kommit en diskussion om att läkare över huvud taget kan drabbas av psykisk ohälsa (Va? Det är väl något som bara drabbar svaga? Eller lata.) var när en föreläsare sa att ”ni sitter ju alla här och tror att ni är en fejk som snart kommer att avslöjas”. Förlägna leenden, någon vågade skratta till. Det ögonblicket har jag burit med mig. Fler än jag tvivlar på sin förmåga. Och vi aktar oss noga för att bli avslöjade.

De två första månaderna av heltidssjukskrivning kämpade jag, förutom med att förflytta mig mellan soffan och sängen, med en överväldigande skam över att vara den misslyckade. Den som inte orkat och klarat. Strax före jul insjuknade en kär kollega och vän i hjärnhinneinflammation. Hon kommenterade i sociala medier att hon spenderade sin tid i ett mörkt och tyst rum. Hennes mörka rum och kommentarsfält fylldes, förstås och helt välförtjänt, omedelbart av allas våra omtankar och förhoppningar om snar bättring. I mitt mörka, tysta rum fanns jag, min närmaste familj, ett fåtal riktigt nära vänner. Min mamma frågade om hon fick berätta för vår närmaste släkt att jag var sjuk. ”Jag vill inte att mina barn ska bli som jag”, sa jag till psykologen.

”Hon vill inte framträda under sitt riktiga namn, för fortfarande är det stigmatiserande att drabbas av psykisk ohälsa, i synnerhet bland läkare, säger hon.” 

När jag läser en artikel i Svenska Dagbladet om unga, kvinnliga läkares stigande sjukskrivningstal på grund av utmattningssyndrom, har jag i en dryg månad funderat på om jag ska våga ”komma ut” som läkare med psykisk sjukdom (Nä, ska jag verkligen använda de orden? Psykiska besvär låter väl ändå lite bättre? Eller bara skriva ”med mina problem”, så behöver jag inte ens använda det där svidande p-ordet. Och ”sjuk”? Är det verkligen, verkligen sjukdomar? Riktiga sjukdomar alltså?).

Vad händer om jag låter världen veta? Hur ska mina kollegor se på mig? Och om mina patienter får veta, kan jag ens jobba då? Ska jag inte bara sopa de här åren under mattan och fortsätta polera min Facebookstatus?

Jag har tre döttrar. Hittills hoppas jag att de inte ska komma att vilja bli läkare.

(Det är alltså nu jag ska skriva under med mitt namn? Ska jag verkligen våga det?)

Vi måste kunna prata om psykisk ohälsa.

Kommentarer