Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Thinkstock

”Kan jag säga högt att jag drabbats av psykisk ohälsa?”

ST-läkaren Annika Zetterlund skriver personligt om hur det är att som läkare drabbas av psykisk ohälsa. 

Annons:
Annika Zetterlund, ST-läkare i rehabil­i­te­rings­medicin, ­Lin­köping.

Diagnos: Utmattningssyndrom F43.8A
Blandade ångest- och depressionstillstånd F41.2
36-årig kvinna, i bakgrunden lättare ångest­problematik sedan tonåren (Ni vet, en sån), IBS (Ja, precis). Under flera års tid successivt tilltagande trötthet, koncentrationssvårigheter, minnes­problematik (Jaja, så är det väl alltid under småbarnsåren?). Senaste året kraftig ökning av ångest, irritabilitet och förlamande trötthet (Ta dig samman nu, alla andra klarar det ju). Arbetar som ST-läkare. Sista fem åren ägnat arbetstiden åt randningar. Är sedan två månader tillbaka på sin ordinarie arbetsplats, akut försämrad i samband med en veckas beredskapsjour. Av arbetsgivaren skickad till Företagshälsovården för behandling av ”ångest och utmattningssymtom, delvis arbets­relaterade”. Sjukskrives helt, läkemedelsbehandlas, psykologkontakt initieras.

Hon (den där) har själv valt att arbeta deltid, fast hon vet att hon får göra 100 procent av arbetet på 80 procent av tiden och till 80 procent av lönen (Ni vet lönen, som från början dessutom är snäppet lägre än hennes manliga kollegas, och jobbet som troligen skulle räcka för två, om de valde att tänka efter, fika, äta lunch och hämta ungarna i rimlig tid, för att inte tala om att lyssna på och möta patienterna). Hon har valt att skaffa tre barn. Borde hon inte ha förstått att det skulle bli för mycket? (Visst borde jag ha förstått. Visst borde jag? Jag borde ha förstått bättre än att välja det här yrket. Nu måste jag lära mig att göra jobbet lagom dåligt så att jag hinner med, inte engagera mig i patienterna, inte anstränga mig så mycket för att hjälpa dem, inte ta ansvar för mina arbetskamrater, inte bry mig så mycket om. Och lämna jobbet på jobbet när jag går hem. Gå hem och göra nå’t kul, eller hur?)

För tio år sedan tog jag examen från läkar­utbild­ningen. Det närmaste jag under min utbildning kommit en diskussion om att läkare över huvud taget kan drabbas av psykisk ohälsa (Va? Det är väl något som bara drabbar svaga? Eller lata.) var när en föreläsare sa att ”ni sitter ju alla här och tror att ni är en fejk som snart kommer att avslöjas”. Förlägna leenden, någon vågade skratta till. Det ögonblicket har jag burit med mig. Fler än jag tvivlar på sin förmåga. Och vi aktar oss noga för att bli avslöjade.

De två första månaderna av heltidssjukskrivning kämpade jag, förutom med att förflytta mig mellan soffan och sängen, med en överväldigande skam över att vara den misslyckade. Den som inte orkat och klarat. Strax före jul insjuknade en kär kollega och vän i hjärnhinneinflammation. Hon kommenterade i sociala medier att hon spenderade sin tid i ett mörkt och tyst rum. Hennes mörka rum och kommentarsfält fylldes, förstås och helt välförtjänt, omedelbart av allas våra omtankar och förhoppningar om snar bättring. I mitt mörka, tysta rum fanns jag, min närmaste familj, ett fåtal riktigt nära vänner. Min mamma frågade om hon fick berätta för vår närmaste släkt att jag var sjuk. ”Jag vill inte att mina barn ska bli som jag”, sa jag till psykologen.

”Hon vill inte framträda under sitt riktiga namn, för fortfarande är det stigmatiserande att drabbas av psykisk ohälsa, i synnerhet bland läkare, säger hon.” 

När jag läser en artikel i Svenska Dagbladet om unga, kvinnliga läkares stigande sjukskrivningstal på grund av utmattningssyndrom, har jag i en dryg månad funderat på om jag ska våga ”komma ut” som läkare med psykisk sjukdom (Nä, ska jag verkligen använda de orden? Psykiska besvär låter väl ändå lite bättre? Eller bara skriva ”med mina problem”, så behöver jag inte ens använda det där svidande p-ordet. Och ”sjuk”? Är det verkligen, verkligen sjukdomar? Riktiga sjukdomar alltså?).

Vad händer om jag låter världen veta? Hur ska mina kollegor se på mig? Och om mina patienter får veta, kan jag ens jobba då? Ska jag inte bara sopa de här åren under mattan och fortsätta polera min Facebookstatus?

Jag har tre döttrar. Hittills hoppas jag att de inte ska komma att vilja bli läkare.

(Det är alltså nu jag ska skriva under med mitt namn? Ska jag verkligen våga det?)

Vi måste kunna prata om psykisk ohälsa.

Kommentarer

  • Sigvard Lingh 2017-03-21 14:13:50

    Jag har haft såväl manliga som kvinnliga läkare i psykoterapi. Det finns en skillnad; de kvinnliga läkarna har vanligen ett jobb till - ett mer än de manliga. De är ofta även mamma.

  • Lasse 2017-03-19 19:27:55

    Du är inte ensam 200 000 är sjukskrivna i Sverige 75 % av dessa Pga den nya psykiska ohälsan Ökad 80 % sedan2010 motsv värde 20 - 30 miljarder Finns siffror på 5-9 procent kvinnliga läkare i Stockholm är ss just åldern 30-35 år Det mest märkliga är att våra kolleger och arbetsgivare är handfallna och själva är frustrerade över den arbetspåverkan det situationsillamående medför 1900 talets metoder klarar inte av hjälpa de med 2000 talets problem frustrationsrelaterad ohälsa Även flesta företagshälsor står handfallna med endast långa ss o anti ssri kbt som beh Promotiv arbetssätten saknas liksom stor kunskapsbrist Lycka till du är inte ensam det är många som är frustrerade på både liv o arbetsliv Bestäm mål. Och det önskvärda så fixar du det och hitta rätt promotion för det! Lycka till

  • Ida Rappestad Ellebæk 2017-03-17 09:13:47

    Tack för ditt initiativ till en viktig debatt, den som öppnar möjligheter för samtal om psykisk ohälsa och arbetsmiljö i vårdyrken! Problematiken känns igen även inom andra branscher, som veterinäryrket. Som du vet, är du inte ensam, du empatiska, modiga, välutbildade och kloka flerbarnsmamma. Hoppas att du fortsätter debattera och arbeta med rehabiliteringsmedicin!

  • helen widemalm 2017-03-16 19:27:13

    Hej Annika! Heja dig och tack för ditt mod att stå upp för dig. Du banar väg...

  • Sven Román, barn och ungdomspsykiater 2017-03-16 14:34:56

    Tack, Annika Zetterlund, för att du hade modet att skriva denna enormt viktiga artikel. Vi läkare är precis lika sårbara som alla andra.

  • Kristian Holmberg 2017-03-16 13:51:35

    Tack för din berättelse! Du är en normal människa som reagerat på en alltför omfattande belastning. Vi är från början olika i egenskapen att klara av olika grader av belastning. Vi måste i vården bli mer lyhörda för att ta hand om varandra. Viktigt är det att få till en välfungerande rytm mellan arbete och vila. Ta hand om dig själv och betrakta dig som en modig, modern människa som inte är psykiskt sjuk men haft en utmattning som gjort dig rikare på livserfarenhet!

  • Kristin 2017-03-16 12:25:18

    Vilken fantastisk text. Och så viktig. Tack för att den skrevs och publicerades.

  • Anna 2017-03-16 09:13:59

    Åh, Annika. Vi har mycket gemensamt. Även jag har funderat på hur jag ska kunna "komma ut" å säga något jag tycker är viktigt i ett större sammanhang. Men hur gör man det utan att det blir ytterligare ett tillfälle av "tråkigt för henne, hon var nog bara lite skör och för engagerad och ambitiös för sitt eget bästa"? Många av oss har byggt i åratal på vår image att vara för starka och smarta för att själv trilla dit. Åtminstone inte för något så luddigt som detta. Det är en stor sorg att på allvar överväga om detta arbete ens är värt det, oavsett hur kompetent jag är eller nyttan jag gör. Att kompromissa bort arbetsmiljö, patientengagemang och stimulerande utveckling inom området och istället fokusera på att vårda vårdapparaten är uppenbarligen inte hållbart i längden för mig, även om det för omgivningen kanske fungerar som halvdan skyddsklädsel. Den nya klassikern, inte maraton och vasalopp, utan deltidsande läkare mitt i livet, med småbarn, sjuka föräldrar och utmattning?

  • Jon Forsberg 2017-03-16 09:07:28

    Väldigt bra skrivet!

  • dr Sann 2017-03-16 08:46:21

    "Mitt i blinken"! Att reagera sunt på en osund situation är i högsta grad friskt! Hela sjukvården (och samhället i övrigt) är i grund och botten totalt otidsenlig - den har inte följt (din höga medvetenhet och resten av) mänsklighetens utveckling av medvetenhet - och föder därför givetvis ohälsa. Det är dessvärre en ren affärsidé för att sänka människors medvetenhet och på så sätt hålla oss i schack, ibland med hjälp av mediciner. De unga, som redan föds med en högre medvetenhet, åsätts därför olika bokstavsdiagnoser och allehanda begränsningar, vilket blir alltmer tydligt. Detta i stället för att "modernisera tänket". Det är sedan "länge" hög tid med ett nytt paradigm, där man ser hela människan bakom. - Du har all min sympati som den guide du redan är för att höja människors medvetenhet! Därför finns det också risk att du får möta motstånd - vet jag av egen erfarenhet, så du är inte helt ensam - och ta det som en utmaning! Varm lycka till!

  • Monika 2017-03-15 20:02:59

    I min roll som farmaceut så ser jag ju att psykisk ohälsa drabbar människor från alla yrkeskategorier, inte minst läkare. Jag ser det som min uppgift ,att vid kundmötet, försöka att tala kring psykisk ohälsa och eventuell medicinering i samband med detta som om det gällde vilket annat symtom eller diagnos som helst. Även om det talas en hel del om psykisk ohälsa idag så är det nog få som har modet att stå upp och berätta att just de drabbats.

  • Elin Amerioun 2017-03-15 19:42:20

    Förlåt tidigare inlägg, Annika ska det vara förståss...

  • Elin Amerioun 2017-03-15 19:40:47

    Tack Hanna för en bra beskrivning och modigt av dig att "komma ut"! Jag har varit i liknande situation och valde som du att inte skriva något på sociala medier, skämdes på något sätt men har nu efter ca 2 år kunnat lägga detta mer utanför mig själv och faktiskt börja lägga ansvaret (mentalt) uppåt i organisationen och i samhället i stort. Jag arbetar i primärvården men är på väg att prova annan tjänst, då gränslösheten i allmänmedicinen i kombination med höga krav från alla håll (inte minst mig själv) och begränsade resurser gör det svårt att klara av att vara "lagom" för att hålla i längden. Säkert delar jag denna upplevelse med andra läkare inom andra områden också. Läkare har fått ett mera "spänt" arbete dvs höga krav men lågt beslutsutrymme så det är inte så konstigt att vi drabbas som våra patienter med liknande situation. Ta hand om dig och tänk efter vad du själv behöver på ditt arbete för att hålla och vara tillfredsställd vid dagens slut.

  • Christine 2017-03-15 18:20:40

    Är det bara jag som trodde att det numera inte längre är så stigmatiserat med psykisk ohälsa? Jag är sjuksköterska och upplever inte att mina kollegor har en så gammeldags syn som i exemplet ovan; "I bakgrunden lättare ångest­problematik sedan tonåren (Ni vet, en sån), IBS (Ja, precis)". Är det inte bara gamla stofiler med båda fötterna djupt fast i det förgångna som har den inställningen?

  • Jonas, med kand 2017-03-15 18:00:34

    Vilken stark text! Jag bugar. Arbetsmiljön för läkare som beskrivs på många håll, i kommentarerna här och i andra forum, framstår som en oacceptabel källa till psykisk ohälsa. Vi kan inte nöja oss med att konstatera "Oj vad många kvinnliga läkare som går in i väggen nu då", detta måste åtgärdas snarast. Arbetsgivaren har den största skyldigheten men även vårt fackförbund och i slutändan också vi själva. Så länge arbetstagare pliktskyldigt sanktionerar dåliga arbetsvillkor genom att vända ut och in på sig själva istället för att ställa krav kommer inget hända. Vår profession måste gemensamt kräva en förändring som helst skulle skett igår.

  • Kenneh Bergdahl 2017-03-15 16:29:14

    Självklart är det OK att drabbas av psykisk ohälsa som ST- eller färdig doktor. Ångestproblematik är mycket vanligare än man tror, men vill man oftast inte prata om. Läkare är inte vaccinerade mot detta. Bra gjort att skriva ner så öppenhjärtigt. Det tyder på att du är empatisk. Som kvinna och kanske småbarnsmamma kan kraven från alla håll verka orimliga. Alltför många jobbar alltför länge innan de inser detta. Sök sakkunning hjälp om kom tillbaka när du känner att du orkar. Du kanske skall byta arbetsplats eller inriktning inom läkaryrket? Du kan bli en alldeles utmärkt doktor när saker och ting väl kommit på plats. Vi har alla våra svackor i livet, om än vid olika tidpunkter.

  • Cecilia Gotby 2017-03-15 16:28:17

    Tack! Du är inte ensam, tyvärr alldeles för många som går på myten om den(fd) vita rockens osårbarhet och skydd mot att vara "en vanlig människa". Den som visar sig sårbar är den som är stark, även om det inte känns så först...

  • Haqvin 2017-03-15 16:26:25

    Det är starkt av dig och befriande för många, att du som läkare väljer att gå ut öppet med din psykiska ohälsa. Främst är det naturligtvis viktigt för dig själv och dina kolleger, men det har också stor betydelse för oss vårdtagare, eftersom det i någon mån raderar ut gränsen mellan er och oss, "vi och dom". Om läkare (och psykologer) själva kan drabbas av psykisk ohälsa, kommer vi måhända inte längre att betraktas som en annan art, så som det i praktiken fungerar idag. Och nej, Annika Z, det ÄR inte sjukdomar! Du har drabbats av de normala och naturliga följderna av överbelastning och höga prestationskrav - kanske redan i tidig ålder, när du först började uppleva din ångest. Vi är många, många människor som känner igen det här! Jag företräder själv en organisation för människor som drabbats av psykisk ohälsa.

  • Viveca M Dahlqvist 2017-03-15 14:49:50

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter. Som ung läkare känner jag igen den press du beskriver och kraven som gärna står i motsatsförhållanden: Alltid vara empatisk och värna patientnöjdheten men, också sätta gränser och inte sjukskriva för mycket. Ta en fullständig anamnes enligt konsultationsteknikens alla regler, men inte dra över mottagningstiden. Bygga upp en relation som patientansvarig läkare, men inte boka in allt för många (onödiga?) uppföljningar. Och alltid alltid absolut inte missa något farligt. Och i slutändan om du varje dag kämpar med att bry dig och få ihop allt detta får du höra förmaningen att, "du ser väl till att släppa patienterna när då går hem?!" Jo tack, jag gör så gott jag kan. Jag hoppas att vi i den nya generationen kan få upp denna frågan på dagordningen både inom professionen och hos våra arbetsgivare!

  • Eli Kaufman AT-läk 2017-03-15 13:52:52

    tack för en välskriven och välbehövlig text!

  • DR 2017-03-15 13:47:13

    Bra text! Skrämmande hur stressande läkaryrket är och hur dåliga vi är på att säga ifrån. Mina barn får bli precis exakt vad de vill bortsett från läkare.

  • Karin 2017-03-15 10:20:33

    Tack för mycket bra text! Verkligen på tiden att vi bryter stigmat, som inte sällan är värst just inför kollegor. Kanske är det viktigt för oss att tro att patienterna är "de andra", väsensskilda från oss? Hälsningar från en annan yrkesgrupp med hög prevalens av utmattning, där det också är stigmatiserat inför yrkesfränder (psykolog).

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Nyheter från startsidan

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

Sök i vår databas!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!