Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Helena Forsén tog emot första ambulansen från Drottninggatan när den kom till Karolinska universitetssjukhuset.

Helena Forsén tog emot första ambulansen från Drottninggatan när den kom till Karolinska universitetssjukhuset. Bild: Erik Simander/Bildbyrån

Hon känner stolthet och nedstämdhet efter terrordådet

Rykten om terrordåd. Ovissheten vad som hänt familjen. Disciplinen i traumarummet. Stoltheten och stödet efteråt när alla känslor sköljer över en. Fredagen den 7 april 2017 är en dag som akutsjuksköterskan Helena Forsén aldrig glömmer.

Annons:

Hon hade hunnit jobba en och en halv timme av sitt kvällspass på akuten vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna när vansinnesfärden på Drottninggatan började.

– Min funktion på det här arbetspasset var att ha hand om alla larm som kom in, jag var redan tilldelad den positionen innan terrordådet, säger Helena Forsén.

Hon beskriver hur det vid tretiden började samlas folk ute i ambulanshallen där hon stod och skrev in patienter. Med mobilen avstängd visste hon inte vad som hade hänt, men det surrades bland kollegorna om att det skett en olycka. Att en lastbil hade mejat ner ett okänt antal personer på Drottninggatan i centrala Stockholm och det började talas om att det skulle vara en terrorattack.

– Sociala medier och Aftonbladet var lite före larmet. Jag kunde inte riktigt ta in det, första tanken var att man skojade. Jag gick till uppsamlingsplatsen och inväntade vidare order. Där stod ledningssjuksköterskan och samtalade med tjänsteman i beredskap om den här händelsen.

Cirka tjugo minuter efter tre började alla förstå att något extraordinärt hade hänt i city. Vid halv fyra nådde första ambulansen från skadeplatsen akuten på Karolinska universitetssjukhuset. Helena Forsén berättar att larmet ringdes in via larmfunktionen Rakel som alla sjukhus och räddningstjänsten använder. Då hade sjukhuset ännu inte gått in i katastrofläge, utan det rådde förhöjt beredskapsläge.

– Vi drog ut detta som ett traumalarm. Jag frågade om vi hade gått in i katastrofläge, svaret var; inte än. Då sade jag att jag kör enligt sedvanliga rutiner och fick ja till svar.

Som larmsjuksköterka var det Helena Forséns uppgift att ta emot patienten i första ambulansen från Drottninggatan och ta den till traumarummet. Vid den tidpunkten visste hon ännu inte hur hennes närmaste mådde. Det skulle dröja ytterligare 90 minuter innan hon kunde plocka fram mobiltelefonen och fick beskedet att man och barn var okej.

– Det är en ganska konstig känsla för man är tvådelad. Jag hann tänka herregud, min pojkvän jobbar inne i city? Andra tanken var herregud, vår dotter? Sedan tänkte jag på min väninna som jobbar precis bredvid Åhléns, vi hade precis varit där innan jag började mitt arbetspass och käkat lunch. Så då tänkte jag på henne också.

Därefter låg allt fokus på patienten i traumarummet.

– Det är fascinerande, det slog om på en sekund. Så fort jag kom in i traumarummet med patienten, ambulanspersonalen och alla mina kollegor från operation, anestesi och traumakirurgen gick jag in i yrkesrollen. Familjen fanns någonstans i bakhuvudet, men jag fokuserade inte på den utan bara på patienten. Där och då kan jag inte göra någonting åt situationen utanför det där rummet, säger hon.

Ingen där inne kände till omfattningen av dådet, om Drottninggatan var enda brottsplatsen eller om det pågick skottlossning och annat simultant på andra platser i huvudstaden. Hon beskriver energin i traumarummet som nervös men samtidigt otroligt fokuserad. Ljudnivån var normal.

– Vi gjorde som vi alltid gör, vi frångick inga principer. Vi körde ett akut omhändertagande och alla hade sina platser där man står kring patienten. Det är en ganska konstig känsla, men det är yrkesrollen. Man blir inte kall, man blir fokuserad och professionell. Man har inte tid att tänka, säger Helena Forsén.

Traumarummet på Karolinska har plats för två patienter samtidigt. Bredvid ligger en operationssal, så det går alltså att behandla tre mycket svårt skadade personer simultant. Eftermiddagen den 7 april 2017 var en sådan dag.

Normalt arbetar 10–12 läkare och sjuksköterskor per patient. Nu var det helt plötsligt 24 personer samtidigt som jobbade på ett ganska litet utrymme.

– Det blir alltid lite rörigare när man har två patienter eftersom man inte har samma rörelseförmåga kring patienten. Men det funkade bra, vi har tränat på det, säger Helena Forsén.

Hon beskriver hur situationen lugnade ned sig efter ett tag och att Karolinska gick ned i beredskap. Men då kom väntan. Ingen visste vad som skulle hända. Skulle personalen få gå hem? Gick det över huvud taget att ta sig hem? Tåg och tunnelbana var avstängda och somliga bussar stod stilla. Sjukhuset ordnade sängplatser till dem som ville sova över, men Helena Forsén kunde ta sig hem hyfsat i tid. Enligt schemat skulle hennes arbetspass ha slutat klockan 21.00 på fredagskvällen, men hon jobbade till kvart i tio. Det berodde dock inte på lastbilsattacken utan på att hon hade en patient som kom in från en annan händelse.

– Jag trodde att jag skulle få knata hem, men då hade bussarna börjat gå sporadiskt. Jag kom till Fridhemsplan och fick ta taxi sen, det gick bra.

Hon har arbetat som sjuksköterska i 17 år, varav åtta år på akuten. Det här var dock första gången som hon var med om ett förhöjt förstärkningsläge och ett katastrofläge. Även om hon och kollegorna är vana vid akuta situationer dagligen så kommer ingen av dem att glömma den här fredagen i början av april 2017.

– Visst, vi är tränade och ska vara förberedda. Och det tycker jag att vi också var, för alla visste vad de skulle göra. Sedan kommer det mentala, det slår mer än vad man tror. Samtidigt känner jag en stolthet över det jag gjort. Att få ha varit en del av det.

– Det som var nytt för oss är själva händelsen. Att det var medvetet gjort, att det var en terrorbild i det hela och just den här ovissheten att vi inte visste om det kommer mer. Det bara pumpar adrenalin och sedan var man helt utmattad fysiskt och psykiskt efteråt. Det var inte arbete som vanligt, det här påverkar oss alla.

När Dagens Medicin pratar med Helena Forsén har det gått tre dagar sedan lastbilsattacken. Då har sjukhuset haft två stora debriefingar för hela personalen. Akutavdelningen har också haft möte och krisbearbetning där samtalsterapeut deltagit. Hon berättar att personalen har ett stort stöd i varandra och av chefer.

– Vi är väldigt bra på att tala med varandra. Vi ser mycket hemskheter varje dag och har för vana att checka av varandra. Vi pratade om det här hela helgen. Cheferna hade sina telefoner på och vi som var inblandade i katastrofen kunde ringa. Jag har ringt min chef och hon har ringt mig för att kolla av. Mina kollegor har messat till mig, det var mikrodebriefing hela helgen, säger Helena Forsén.

Hon kommer tillbaka till att personalen på akuten ser mycket elände, men att det inte gör den osårbar. Det som hände på Drottninggatan lämnar spår även hos luttrade akutsjuksköterskor som är vana att ta emot svårt skadade patienter och träffa personer i kris.

– Jag var väldigt nedstämd under helgen. Herregud, det här kunde ha varit mycket värre! Sedan tänker jag på anhöriga, de skadade och dem som dött. Man hoppas att de inte behövde känna någon smärta. Allt runt omkring kommer över en. Man börjar läsa tidningar, ser flödet på Facebook… Det är så mycket kärlek också.

– Jag får så mycket eufori samtidigt som jag är låg, vilket är en konstig kombination. Men jag är så stolt över mina arbetskamrater. Vår ledningscentral skötte sig ypperligt. Det var jättebra, säger Helena Forsén.

Relaterat material
Utvärdering ersätter planerad krisövning

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler