Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Vårdkrisen är en onödig artefakt”

Det är en paradox hur vården på gruppnivå kan vara frikopplad från både ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och systematiskt lärande, skriver 32 läkare i en debattartikel.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

För att förstå den pågående vård­krisen är det nödvändigt att lyfta fram det stora och växande glappet mellan ­ledning och styrning på gruppnivå och vårdens inre logiker på individnivå.

Individnivå: Behandling av enskilda patienter är noga reglerad: Den måste utföras i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och nya behandlingsmetoder måste godkännas innan de får ­användas; exempelvis måste läkemedel god­kännas av Läkemedelsverket. Om fel och skador uppstår finns flera sanktionsmöjligheter, såsom anmälan till patientnämnd, Inspektionen för vård och omsorg, Socialstyrelsen eller civil domstol. Ytterst kan fel i yrkes­utövningen leda till att man mister sin legitimation.

Gruppnivå: På gruppnivå är situationen en helt annan: Politiska beslut och olika ”satsningar” reglerar sjukvårdens inriktning, organisation och finansiering. Dessa påverkar i hög grad förutsättningarna för läkare och vårdpersonal att utföra sitt arbete, och därmed den medicinska kvaliteten för de enskilda patienterna.

De politiska åtgärderna kan betraktas som försök att ”trycka in” olika åtgärder beskrivna som kvalitet i ett vårdsystem som inte är förberett på och inte heller har efterfrågat åtgärderna.

Lagstiftning och ”satsningar” inom sjukvården saknar ofta stöd i vetenskapliga studier och baseras i stället på ideologi och förhoppningar, samt kort­siktigt tänkande kopplat till partipolitik och mandatperioder. Figuren ovan visar exempel på några sådana lagar och ”satsningar”.

En del ”satsningar” strider även mot riksdagens enhälligt antagna prioriteringsplattform från 1997. Dessutom saknas ett systematiskt lärande av utfallet av lagstiftning och ”satsningar” över tid, det vill säga om avsedda resultat uppnås eller om negativa effekter inträffar.

Till skillnad mot den ovan beskrivna individnivån saknas sanktionsmöjligheter mot olämpliga lagar och ”satsningar” på gruppnivå, annat än genom med­borgarnas röstning i allmänna val.

Enligt Patientlagen (2014:821) paragraf 7 gäller följande: ”Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överenstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”.

“Vårdkvalitet kan bara uppstå på individnivå.”

Mot bakgrund av detta kan man undra hur gruppnivån kan vara så frikopplad från både ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och systematiskt lärande. Denna paradox är inte acceptabel.

Eftersom vi aldrig tidigare avsatt så stora ekonomiska resurser till sjukvården och aldrig tidigare haft så många utbildade läkare och sjuksköterskor, talar därför mycket för att vårdkrisen till stor del är en onödig artefakt. En central del av lösningen på problemet är att arbetet på gruppnivå professionaliseras och utgår från vårdens kärna och inre logiker på individnivå, det vill säga Diagnostik, Behandling och Uppföljning över tid (DBU-modellen) av de enskilda patienternas hälsoproblem.

Vårdkvalitet kan bara uppstå på individnivå.

 

Undertecknare: 

Gunnar Akner, specialist i internmedicin och geriatrik, Stockholm, Christer Andersson, specialist i allmänmedicin, Umeå, Stella Cizinsky, specialist i kardiologi, Örebro, Niklas Ekerstad, ­specialist i internmedicin och kardiologi, Trollhättan, Mats Eliasson, ­specialist i internmedicin, Umeå, ­Sven Engström, specialist i allmän­medicin, Örnsköldsvik, Cecilia Ervander, specialist i allmän­medicin, Lund, Yngve Gustafson, specialist i geriatrik och internmedicin, Umeå, Bertil Hagström, specialist i allmänmedicin, Horred, Jan Halldin, specialist i psykiatri­ ­och socialmedicin, Stockholm, ­­Magnus Högström, specialist i kirurgi och ortopedi, Umeå, Johannes Jacks, specialist i anestesiologi och intensivvård, Stockholm, Bengt Järhult, specialist i allmän­medicin, Ryd, Johannes Järhult, specialist i kirurgi, Jönköping, Helena Lind, specialist i onkologi och ­palliativ medicin, Järfälla, Magnus Lind, ­specialist i öron-näsa-hals-sjuk­domar, Stockholm, Rurik Löfmark, ­specialist i kardiologi, Gävle, Christer Petersson, specialist i allmänmedicin, Växjö, Mårten Rosenqvist, specialist i kardiologi, Stockholm, Jörgen Rutegård, specialist i kirurgi, Umeå, CG Sandberg, specialist i psykiatri och företagshälsovård, Stockholm, Christian Schmitt, specialist i allmän­medicin, Sätila, Jonas Sjögreen, specialist i allmän­medicin, Västerås, Johan Styrud, specialist i kirurgi, Stockholm, Torgny Svenberg, ­specialist i kirurgi, Stockholm, Hans Wingstrand, specialist i ortopedi, Lund, Robert Svartholm, specialist i allmänmedicin, Gammelstad, Jan-Olof Svärd, specialist i kirurgi, Värnamo, Johan Tjärnström, ­specialist i kirurgi, Trollhättan, ­Hans Westergren, specialist i neurokirurgi, rehabiliteringsmedicin och smärtlindring, Lund, Hans Wingstrand, specialist i ortopedi, Lund, Bengt von Zur-Mühlen, ­specialist i internmedicin och ­nefrologi, Uppsala.

Samtliga är deltagare i Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler