Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Thinkstock

”Vårdkrisen är en ledarskapskris – där läkarkåren är medansvarig”

Läkarna som tidigare självklart varit klinikchefer har fått allt mindre inflytande, skriver Lars Jacobsson som anser läkarna har svikit i ledarfrågan.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Lars Jacobsson, professor emeritus.

Att vara chef för vård och omsorgsverksamheter kräver djupa insikter i verksamhetens natur och vad som händer i mötet med de människor man ska tjäna. På några decennier har ledarskapsstrukturen förändrats radikalt i vården. Läkarna som tidigare självklart varit klinikchefer (verksamhetschefer) har fått allt mindre inflytande. Numera är det mer regel än undantag att icke-läkare är verksamhetschef.

Det finns en utbredd föreställning om att chefskapet är en konst i sig och att det inte nödvändigtvis kräver en djup förtrogenhet med verksamheten. Detta är en feltanke. Karolinska universitetssjukhusets chefsimport är ett bra exempel på detta!

Jag menar att sjukvården helst bör styras av läkare av en rad skäl. Det kanske viktigaste är att den mest erfarne och med bredaste kompetensen bör vara den som leder verksamheten. Tidigare var den mest erfarne överläkaren också klinikchef. Detta gav en självklar auktoritet och legitimitet. Det var till hen man vände sig med såväl kliniska som administrativa problem. Ett argument mot att läkarna självklart hade ledande funktioner har varit att de inte har någon särskild chefsutbildning. Inga andra yrkeskategorier har heller någon ledarskapsutbildning av tillräcklig omfattning och relevans.

Sjukvården som arbetsområde kräver en mängd olika kompetenser och erfarenheter. Den som ska leda det hela bör ha så bred erfarenhet och kompetens som möjligt. En specialistläkare har den längsta grundutbildningen och den längsta specialistutbildningen av alla yrkeskategorier inom sjukvården. Hen har också den bredaste erfarenheten av sjukvårdens olika områden från tiden som kandidat, under­läkare och specialist. Hen har träffat flest patienter i en beslutsroll inom öppenvård, slutenvård och jourverksamhet under hela sin karriär. Hen har stor erfarenhet av teamarbete eftersom det mesta inom vården bygger på teamarbete.

Läkare som grupp borde inte heller vara mer personlighetsmässigt diskvalificerade än andra grupper. Jag förutsätter att läkare som vill ta ledande roller skaffar sig lämplig tilläggsutbildning precis som alla andra yrkesgrupper måste göra för att fungera som chefer.

“Jag menar att sjukvården helst bör styras av läkare av en rad skäl. ”

En starkt bidragande orsak till den nuvarande situationen är att läkarkåren dragit sig tillbaka och inte eftersträvat chefsroller. Politiskt och administrativt vill man helst inte ha läkare som chefer; de är inte så medgörliga som andra yrkeskategorier. En läkare är inte så känslig för risken att bli avsatt om hen inte passar in – inga andra yrkeskategorier har samma reträttmöjligheter.

Läkare som chefer skulle bättre kunna försvara vården mot neddragningar, tydligare värna vårdens innehåll och kunskapsutvecklingen inom hälso- och sjukvården. Den bästa omvårdnad eller psykologiska kunskap botar inte cancer, djupa depressioner, svåra infektionstillstånd, kärlkramp eller epilepsi och lagar inte heller benbrott.

Jag har förstått att chefskapet verkar avskräckande för många. Men varför skulle det vara mindre avskräckande för sjuksköterskor, psykologer, socionomer eller byråkrater? Kan det vara så att de läkare som är intresserade och har fallenhet för ledarskap har sökt sig till den privata sektorn där de får mera utrymme för sina idéer. Resultatet är det vi nu ser – en alltmer krisande vård och en växande privat sektor med ett bättre resultat.

Hyrläkarträsket är en annan konsekvens av läkarkårens svek i ledarskapsfrågan. Om inte Sveriges Kommuner och Landsting vill göra något åt saken så borde i varje fall läkarfacken engagera sig mycket mera aktivt för vårdens skull men också av egenintresse.

Läkarförbundet och varje specialistförening skulle mera aktivt uppmuntra sina medlemmar genom kurser och mentorskap. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler