Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Andreas Nyström, specialist ortopedi, Elisabeth­sjukhuset, Uppsala.

Andreas Nyström, specialist ortopedi, Elisabeth­sjukhuset, Uppsala. Bild: Privat

”Den enskilda läkaren måste ha mandat att påverka verksamheten”

Detta är en opinionstext. Åsikterna som förs fram här är skribentens egna.
Annons:

Referenser

1. Aronsson & Bejerot LT 12–13/2014.
2. Hartman SNS studie, 2011.
3. 5th European work conditions survey, 2012.

Sjukvårdens ledning och styrning är mer aktuell än någonsin. Styrmodeller och organisationsidéer har avlöst varandra utan att någon förbättring kunnat konstateras. Läkare vittnar om ökande stress och resignation inför ständiga, uppifrån påkallade, organisationsförändringar.

I Dagens Medicin nr 18/17 skrev psykiatriprofessor Lars Jacobsson en angelägen debattartikel om orsakerna till dagens vårdkris. Även i en debattartikel i Läkartidningen tar han upp frågan om läkarkårens eget ansvar för ett minskat inflytande. Han gör en skarp analys av hur ledarskapet har förändrats de senaste decennierna samt hur vi läkare har en unik roll baserat på vår långa, breda utbildning och stora ansvar för svåra beslut gällande utredning, diagnostik och behandling.

Tyvärr läggs ansvaret för det minskade inflytandet på läkarna själva i stället för att se systemet och problematisera de krafter som varit delaktiga i att driva utvecklingen. Han nämner kortfattat politiker och tjänstemän men undviker den känsliga frågan att företrädare för övriga yrkeskategorier i sjukvården länge haft en tydlig agenda när det gäller att öka sitt inflytande. Enstaka individer från dessa har fått möjlighet till en chefskarriär som tidigare var otänkbar.

Det finns studier som visar att läkares brist på inflytande minskar lojaliteten med chef och organisation, men inte med patienter [1]. Samma forskargrupp rapporterade 2011 om kraftigt minskad upplevelse av inflytande för läkare.
Intåget av New Public Management i offentlig sektor har skapat ett behov av chefer med lojalitet hos organisationen snarare än hos medarbetarna och låg, eller avsaknad av, kompetens inom verksamhetsområdet blir inte ett problem utan snarare en garant för följsamhet till högsta ledningens beslut. Antalet chefsled har ökat men andelen chefer som arbetar kliniskt har stadigt minskat. Ledning och profession har blivit separata spår i stället för tätt sammanflätade. Att ta på sig ett chefsuppdrag innebär numer att omfamna rådande organisation, överge sitt kliniska arbete och upphöra att vara läkare i professionsbemärkelse.

Det finns ett otal exempel på läkare som avsagt sig sitt chefskap då man inte upplevt sig kunna förena sin yrkesetik med organisationens krav. Andra undlåter att söka chefstjänsterna, inte för att kraven är för höga utan för att man redan insett det oförenliga i att verka som chef i en professionsfientlig organisation.

Under den långa tid läkare skaffar ovärderlig klinisk kompetens kan andra yrkesgrupper skaffa praktisk chefs- och utvecklingserfarenhet som enhetschefer, verksamhetsutvecklare med mera och av högre chefer värderas detta långt högre än både professurer och specialistkompetens. Så även om läkare vill ta på sig ett chefsansvar anses de inte alltid meriterade för tjänsten.
Ansvaret för dagens kris ligger hos dem som skapat en byråkratisk linjeorganisation styrd av processtänkande och utfallsmått trots avsaknad av evidens för nytta vad gäller effektivitet och kvalitet [2]. Detta nya arbetssätt har utmynnat i världens högsta omorganisationstakt [3] vilket är en känd riskfaktor i arbetsmiljön.

Det är helt avgörande för sjukvården, som kunskapsorganisation, att den enskilda läkaren ges stor autonomi och mandat att påverka verksamheten – även utan chefstitel.

Relaterat material
”Vårdkrisen är en ledarskapskris – där läkarkåren är medansvarig”

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler