Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Samverkan med Försäkringskassan var inga problem”

Ett bra samarbete runt sjukskrivningar är ingen omöjlighet, skriver pensionerade psykiatern Greger Ahnlund i en debattartikel. 

Detta är en opinionstext. Åsikterna som förs fram här är skribentens egna.
Annons:
Greger Ahnlund, pensionerad psykiater, Malmö.

Mot bakgrund av artikeln om uselt samarbete om sjukskrivningar i Dagens Medicin nr 18/17 vill jag bidra med några tillbakablickar kring egna erfarenheter av sam­arbete.

Under senare delen av 1990-talet var jag ensam läkare på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i Laholm. På det lokala försäkringskassekontoret hade man av­delat en handläggare som enbart ägnade sig åt patienter med psykiatrisk dia­gnos. Vi träffades regelbundet en gång i månaden och gick igenom alla mina långtidssjukskrivna patienter. Vi kom då överens om vilka rehabiliterings­åtgärder, kontakter med arbets­givare, arbetsförmedling, med mera, som erfordrades, och följde sedan upp och stämde av vid nästa möte. Vid behov kunde vi där­emellan lätt nå varandra per telefon.

I början av 2000-talet flyttade jag till Malmö och började arbeta på öppenvårdsmottagningen i Arlöv, med sektorsansvar för Burlövs kommun. Där fanns på det lokala kassakontoret en grupp på 3–4 rehabiliterings­hand­läggare. Dem träffade jag i gemensamma möten tillsammans med vårdcentralens läkare och ortens företagsläkare en gång i terminen för erfarenhetsutbyte och ömsesidig information. Viktigast var dock att vi lärde känna varandra och sedan lätt kunde nå var­and­ra telefon­ledes. Varken i Laholm eller i Arlöv behövde jag skriva annat än de LoH – Läkarutlåtande om hälsotillstånd – som krävdes om det visade sig bli aktuellt med sjuk­bidrag eller sjukpension.

“Viktigast var dock att vi lärde känna varandra och sedan lätt kunde nå var­and­ra telefon­ledes.”

Efter att ha gått i pension 2005 kom jag att vikariera nästan fem år i Landskrona. Då hade Försäkringskassan centraliserats, nästan alla patienter hade olika, för mig anonyma, handläggare, stationerade i Lund. Jag var också anonym för dem och upplevde ofta att tilliten till mina bedömningar var begränsad och ofta ifrågasatt. Det ställdes inte sällan krav på kompletteringar av intyg. I värsta fall drogs sjukpenningen in och det utan att jag ens blivit informerad, fick kännedom först via en, med rätta, upprörd patient. Tele­fon­kontakt med vederbörande hand­läggare var svår att etablera. Om samråd kring rehabiliterings­insatser skulle komma till stånd krävdes tidskrävande avstämnings­möten.

Jag inser att det inte går att vrida klockan tillbaka till de förhållanden jag upplevt i Laholm och Arlöv, men de handläggare jag mötte där behövde i vart fall ingen särskild utbildning för att prata med läkare. Att man träffades, fick namn och ansikte på var­and­ra bidrog till konstruktiv dialog, respekt och tillit. Samverkan var aldrig något problem – tvärtom. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler