Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus.

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus. Bild: Petter Arvidson/Bildbyrån

”Vårdmusiken behöver mer sex, drugs and rock’n’roll”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Förutom att försöka få folk friska, tycker jag om musik. Musik har likheter med medicin och vård. Ibland svänger det och ibland svänger det inte. Vi försöker analysera och sätta ord på hur man gör för att det ska svänga, men teori och praktik är inte samma sak. Och den viktigaste framgångsfaktorn i medicin, vård och musik är: Ju mer du har spelat, desto bättre svänger det!

I somras släppte jag ett album med sjukhuspop: Du är inte frisk. Du är bara inte tillräckligt undersökt. Efter det har jag varit ute och spelat på sjukhus och konferenser. Det har varit roliga, lugna och städade spelningar. Ingen crowd­surfing i föreläsningssalarna och inga mosh pits i aulorna. Men ibland önskar jag att det var lite mer sex, drugs and rock’n’roll i sjuk­vårds­musiken! Ozzy Osbourne, Liam Gallagher och Mötley Crüe möter Fass, handsprit och vårdprogram. Här är önske­dag­boken från min nästa sjukvårdsturné, Bråcktåget 2017!

Lämnar Lund med tåget vid lunchtid. Går direkt till bistrovagnen och träffar en gammal ortopedkompis från Hässleholm. Vi delar några patientfall, 32 piccolaflaskor rödtjut och 800 mg ­Ibumetin. Däckar i första klass och väcks av att tåget rullar in i Norrköping.

Åker till Bråvallas vårdcentral och tränger mig förbi kön med orden ”Släpp fram mig. Jag är öron-näsa-halsläkare!” Det går sådär. Kopplar in gitarren, skriker ”Hallå Bråvalla!” och river av ett tvåtimmarsgig i väntrummet. Stagedivar upprepade gånger, men tanten med permobilen orkar inte bära mig.

Efterfest med vårdcentralens sjukgymnaster i värme­bassängen. Handsprit och päronsoda smakar faktiskt riktigt gott!

Vaknar två timmar innan jag måste vara på nästa gig, som är i matsalen på Huddinge sjukhus. Mutar färd­tjänst­chauffören att köra i 150 och inte plocka upp någon patient på vägen. Ställer mig vid sallads­buffén och spelar tills jag får karpal­tunnel­syndrom. Gör extranummer med bar överkropp på stekbordet, insmord i Xylocain gel, och en sekreterare på medicinkliniken får en bakväggsinfarkt av upphetsning.

Efterfest med ett gäng nedre gastro­kirurger och efter en flaska Cocillana-Etyfin leker vi snurra rektoskopet. Jag blir till sist tvungen att slänga ut en medicinskt godkänd HD-skärm genom fönstret på tredje våningen. Polisen kommer, men sjukhuschefen löser det med några kartor Oxynorm till befälet.

Sista giget är på operationsavdelningen på Sahlgrenska. Känner mig sliten och har glömt bort samtliga tio kranialnerver. På helikopterplattan möts jag av ett dussin skrikande op-sköterskor och signerar deras magar med en lila märkpenna. Kopplar upp mig med infusion propofol (Michael rest in peace!) och lyckas sjunga fem låtar innan min spontanandning upphör, och jag läggs i respirator. Det sista jag hör är chefen som vrålar: ”Henrik has left the building!”. Efter­fest på intensivvårdsavdelningen där vi dansar limbo endast iförda clini­feeding­sond.

Nästa dag ambulanstransport till rehab i Lund.

Det är inte förbjudet att drömma …

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler