Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Katarina Stolt Simfors, distriktsläkare i Jönköping.

Katarina Stolt Simfors, distriktsläkare i Jönköping. Bild: Stefan Persson/Bildbyrån

”Hur mycket läkartid ska jag ägna åt att skriva om?”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Jo jag vet, sjuktalen måste ner. Sjukskrivningarna kostar för mycket, säger politikerna. Det är inte bra att vara sjukskriven.

Det sista låter något övertydligt i stil med, det är inte bra att vara sjuk, men okey, jag fattar.

Och så finns en pekpinne i budskapet. Skärp er! Gödsla inte med era sjukskrivningsblanketter. Strama upp och tänker er för. Och det vill jag lova, vi tänker! Och undrar.

Det blir allt krångligare. Plötsligt får patienterna inte sina sjukskrivningar godkända längre. Tiden för kliniskt arbete med patienterna minskar och försvinner in i en svulst av kommunikation med Försäkringskassan.

Tidigare fanns en bortre tidsgräns i sjukförsäkringen. Du blev insläppt i rehabiliteringshagen under en viss tid, men var sedan tvungen att kliva ut genom grinden igen. Detta hade ibland uppen­bara avig­sidor, men du kunde ­åtminstone få vistas i en rehabiliteringsmiljö, på hel eller deltid, upp till 2,5 år. Det var meningsfullt att starta en rehabilitering, sjukgymnastik, stresshanteringskurs, samtalskontakt.

Nu är det andra bullar. Det finns redan alltför många sjukisar i hagen. Därför stoppas insläppet. Patienten beviljas ingen sjukskrivning över huvud taget, varken hel eller deltid, och hela rehabiliterings­planen är dömd att misslyckas. Speciellt fastnar deprimerade, utmattade och smärt­patienter utanför grinden.
Och till råga på allt verkar det numera vara doktorns fel att patienten inte blir insläppt på rehabiliteringsområdet. Vi skriver ju så dåliga intyg. Läkare kan inte fylla i blanketter. Framför allt drabbas ju patienten, men en distriktsläkare blir också dyster över att behöva agera projektionsyta för stramare regeringsdirektiv.

Mest frustrerad är jag över godtyckligheten. Hon som bott i Sverige i 30 år drabbas av en kris, depression, ont i kroppen, axlar, armar. Kan inte stå på benen.

Så har vi mannen med ryggsmärtor men inga problem med sjukskrivningen här inte. Mina intyg glider igenom utan minsta skrap eller gnöl. Han heter typ Kalle Svensson.

Men kvinnan fastnar i nätet. Hon får ingen sjukpenning trots sina smärtor och sin depression. Hon har ett invandrat namn och jag är övertygad om att det bidrar. Och att hon är kvinna. Och ilskan får mig att lägga extra mycket protesttid på inlagor till Försäkringskassan, som ändå påstår att jag inte kan skriva intyg.

Hur mycket läkartid ska jag ägna åt att skriva om och skriva nytt? Hur många utvidgade intyg, så kallade LUH-intyg, ska jag skriva samtidigt som jag ändå måste sjukskriva patienten halvårsvis på vanligt sätt, eftersom inga försäkringsbeslut fattas av Försäkringskassan utifrån LUH-intyget? Och så får jag bakläxa på dessa vanliga sjuk­skriv­nings­intyg trots att jag tvingats skriva dem på grund av uteblivna beslut. Ibland blir det flera timmar varje vecka. Varför ska jag sjukskriva? Jag är ju så dålig på det.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler