Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.

Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.

”Inte vårdens förmåga som ska avgöra om abort ska tillåtas”

Sänker vi abortgränsen ytterligare hamnar vi på ett sluttande plan där aborträtten på sikt undergrävs, skriver filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

En barnläkare har skaffat sig tillgång till sent aborterade foster, som hon försökt rädda livet på. Det rör sig om ett ansvarslöst förfarande som kunde förbigås med tystnad om det inte också satt fingret på en öm punkt. Hur ska vi förstå den svenska abortlagens stadgande om att livsdugliga foster inte får aborteras, annat än om moderns liv och hälsa står på spel? Vem är livsduglig?

Då lagen tillkom tänkte man att ett livsdugligt foster är en varelse som överlever om den får kärlek, omvårdnad, näring och skydd. Då kunde man tänka sig aborter fram till vecka 28. Sedan dess har neo­natal­vården utvecklats på ett spektakulärt sätt. Det har kommit att påverka tolkningen av abortlagen. Är det rimligt?

Två trender kan urskiljas inom neonatalvården, en självklart önskvärd och en mer betänklig. Den önskvärda utvecklingen består i att barn man för­söker rädda kan räddas i allt större utsträckning och till allt bättre liv.

Den betänkliga består i att läkarna söker sig ned i åldrarna då de gör sina heroiska räddningsförsök. Det är då inte säkert att de huvudsakligen gör nytta. Det är helt klart att de ofta gör skada. Och den utvecklingen har också fått en negativ betydelse för synen på sena aborter.

I princip finns det ingen undre gräns för den medicinska utvecklingen på det här området. Man kan till och med tänka sig en framtid då en hel graviditet drivs i en konstgjord livmoder. Några kommer kanske att välja den lösningen.

Hur ska vi i så fall se på abortlagens stadgande om att man inte får abortera livsdugliga foster? Ska vi avskaffa aborträtten och erbjuda den som så önskar att få sin graviditet avbruten genom att fostret vårdas i den konstgjorda livmodern fram till en tidpunkt då det i en mera normal mening av ordet är ”livs­dugligt”?

“Inga ytterligare sänkningar av abort­gränsen bör emellertid övervägas.”

Så vill vi nog inte ha det. Men då måste vi söka oss till en rimligare tolkning av abortlagen. Gränsen för när abort får utföras bör sättas med hänsyn till fostrets utvecklingsgrad, inte som nu är fallet med hänsyn till vad en allt mer spektakulär intensivvård av för tidigt födda har att erbjuda. Var ska vi då dra gränsen?

Hugo Lagercrantz, en auktoritet inom området, brukar ange en gräns vid 24 veckor. Då kan man anta att fostret börjar utveckla ett medvetande, är hans argument. Då etableras en förbindelse mellan sinnesorgan och hjärnbark hos fostret. Detta duger, tycker jag, som en grov tumregel.

Ändå går det att leva med Socialstyrelsens nu­varande tolkning av att ett foster är livsdugligt. Man kan se det som att man upprätthåller en rimlig säkerhetszon. Inga ytterligare sänkningar av abort­gränsen bör emellertid övervägas. Sänker vi gränsen ytterligare hamnar vi på ett sluttande plan där aborträtten på sikt undergrävs.

Men vad ska man göra, om graviditeten vid en sen abort ändå misstänks ha oavsiktligt kommit in några dagar i vecka 22?

Aborten ska fortsättas. Ingen ska behöva riskera utdragna lidanden på grund av misslyckade upplivningsförsök, eller grava skador, orsakade av att sjukvården inlett men inte fullföljt en abort. Här hjälper oss tanken att vi har en lagfäst säkerhetszon.

Är det fel att alls försöka rädda tidigt födda barn? Det är en svår fråga. Föds ett önskat barn före vecka 24 kan det nog vara rimligt att i vissa särskilt ömmande fall, om föräldrarna verkligen begär det, och prognosen är hygglig, försöka rädda barnets liv. Men detta bör aldrig ske mot föräldrarnas önskan – vilket ju vore ett brott mot lagen. Och det är ju vad man gör om man försöker ”rädda” ett aborterat foster.

Även om utgången kan bli ett friskt barn, så kommer barnet i hälften av fallen att dö. Man drar ut på dess döende och vållar det onödiga plågor. Och i en majoritet av fallen, där man räddar det, kommer man att rädda det till ett liv med funktionshinder, i värsta fall ett liv i plågor som barnet borde fått slippa.

Resultaten kan komma att förbättras men det bör inte påverka synen på abort. Det är fostrets, inte neonatalvårdens, utvecklingsgrad som bör avgöra om abort ska tillåtas. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler