Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Madeleine Beermann, ordförande Unga reumatiker, tilldelades utmärkelsen Säkerhetsnål 2017 - ett stipendium på 50 000 kronor som försäkringsbolaget If delar ut årligen till en ung eldsjäl som stöttar andra unga i utsatta situationer.

Madeleine Beermann, ordförande Unga reumatiker, tilldelades utmärkelsen Säkerhetsnål 2017 - ett stipendium på 50 000 kronor som försäkringsbolaget If delar ut årligen till en ung eldsjäl som stöttar andra unga i utsatta situationer. Bild: If

”Unga vuxna glöms bort i skarven mellan barn- och vuxenvård”

Övergången från barn- till vuxenvård för unga vuxna med kronisk sjukdom måste förbättras, tycker Unga reumatikers ordförande. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Att bli vuxen innebär en massa ansvar. Så är det för alla. Men för mig och alla andra med en kronisk sjukdom blir förändringen total. Som nybliven myndig förväntades jag från en dag till en annan stå ensam i något som de senaste 14 åren varit min mammas ansvar och deltidsjobb. Övergången till vuxenvård blev en chock som tog lång tid att hämta mig från.

“Övergången till vuxenvård blev en chock som det tog lång tid att hämta mig från.”

Jag fick min diagnos, barnreumatism, när jag var fyra år. Läkarna pratade mycket med min mamma, som ägde min sjukdom, över huvudet på mig. Jag förstod aldrig vad reumatism var, mer än att det gjorde ont. Jag förstod inte varför jag inte fick göra kullerbyttor eller spela basket. Jag förstod inte att det var cellgiftsprutan jag spydde av varje vecka. Så jag var dåligt förberedd på att komma någonstans där läkaren och sjuksköterskan inte kände mig, visste hela min sjukdomshistoria eller ens kunde mitt namn.

Mitt första läkarbesök i vuxenvården började som alla andra vårdbesök, i väntrummet. Men allt var annorlunda. Jag var ensam med pensionärer och tidningarna var numera Allers och Hemmets Journal. Jag såg några av de andra väntande patienternas händer som var förstörda av artrit. Jag var livrädd och damen mittemot som såg hur jag stirrade sa ”Ja, det är så här det blir, vänta du bara.” Väl inne hos läkaren berättade jag att jag var skidlärare i den lokala slalombacken och fick till svar att han inte tyckte det var lämpligt. Han sa att han inte hade några andra patienter som ens åkte skidor och ville inte ”slösa” kortison på mina knän om jag höll på med sådana aktiviteter.

Jag har dagligen kontakt med unga vuxna som delar den här typen av upplevelser. Unga som från en dag till en annan inte längre får smärtlindring vid behandling, och förväntas kunna hantera smärtan bara för att de blivit myndiga. Unga som helt plötsligt måste byta ut väl fungerande läkemedel eftersom det läkemedel de fått av barnläkaren inte ingår i vuxenmottagningens policy.

Barn, ungdomar och unga vuxna med kronisk sjukdom är inte sin sjukdom. Kronisk sjukdom ska inte vara något som hindrar en från att leva sitt liv fullt ut. Personal inom vården ska kämpa och arbeta aktivt för att barn, ungdomar och unga vuxna med kronisk sjukdom ska känna livsglädje och kunna uppfylla sina drömmar.

Övergången från barn- till vuxenvården, transition, är en stor omställning med ny personal, rutin, miljö och kultur. Men med en bra metod och plan för förberedelse, överlämning och mottagande, kan övergången ske utan att barn, ungdomar och unga vuxna känner oro och osäkerhet.

Vi måste:

  • Ge barnen kunskap om sin sjukdom, vad den innebär och lyssna på deras egna upplevelser. Prata med – inte om.
  • Ha en gemensam transitionsplan mellan varje barn- och vuxenmottagning för att göra övergången så smidig som möjligt.
  • Erbjuda ett team specialiserat för unga vuxna på alla vuxenmottagningar.

Tillsammans kan vi ge unga vuxna med en kronisk sjukdom den start på vuxenlivet de förtjänar.

Kommentarer