Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö.

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö. Bild: Ludvig Thunman/Bildbyrån

”Välsignat att få vara med i så många olika liv”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Frukosterar med gamla rumskamraten från thorax och kastas tillbaka i minnen från då. Rond på THIVA, patienter sövda, intuberade, vakna, extuberade, dränslangar, blodiga förband, sprutpumpsrack med droger i alla koncentrationer och hastig­heter, mätinstrument, övervakningsapparater och alla sorters ljud. Larmljud, hjärtljud, pysande ljud från respiratorerna, tutljud från larmet från en aortaballongpump, lågfrekventa svischljud från blodflöden i ECMO-apparaten. Ett ständigt pipande, plingande och blinkande från monitorerna.

Jag gick eviga rundor och registrerade, tog in, värderade, bedömde och sammanfattade med sjuksköterskor, undersköterskor, kirurger och anestesikollegor. Patienten –  huvudpersonen – ändå i bakgrunden på något vis. Fokus låg på åtgärder, ständiga åtgärder. Justeringar, nya beslut, nya doser, nya slangar, nya pumpar, nya larm och plötsligt akut operation för att rädda livet – om möjligt. Ofta var det möjligt.

“Nu sitter jag vid köksbord och sängkanter med fokus på ett värdigt slut.”

Nu räddar jag inte liv längre. Nu sitter jag vid köksbord och sängkanter med fokus på ett värdigt slut. Kanske ändå ett slags livräddning – av det som återstår.

Döden är inte alltid vacker. Den kan ropa, rossla, svullna, blöda och ibland stormar den fram och kastar sig mot klipporna. Men ofta är det stiltje. Inga larmljud, inget som blinkar mer än ögonlocken på de anhöriga. Inget som plingar mer än sms från vänner som hör av sig, ifall att. Inget som svischar mer än ljudet från kranen i köket – ett rum de knappt använder, nu när tiden för gemensamma måltider är förbi.

I ett annat hem skränar tv:n i bakgrunden och de små leker med Barbie och Lego kring mamma, gulblek och matt i sin vårdsäng. Pappas ögonlock har slutat blinka, ögonen är röda som stand by-prickar. Hans sorg står på stand by. Snart ska axlarna på denna hundrakilosman skaka av gråt men inte nu. Nu frågar han hjälplöst – hur uppfostrar man en flicka?

Längre bort i en by sitter en tio­åring i trappan och smyglyssnar när vi pratar om hur pappa mår. Vi formulerar oss medvetna om hans närvaro. När han vågar sig fram undrar han om han också ska dö? På nätterna har han känt sina egna hjärtslag ticka snabbt. Trott att det är ett tecken. Vi sitter nära och jag tar hans puls. Pratar om friskt och sjukt och han är strax lugn igen. Lever i sin egen barnvärld och orkar bara ta in oss lite i taget. Döden kommer ändå.

Tre trappor upp i höghuset har tiden stannat på femtiotalet. De skrynkligt vänliga makarna möter oss i likadana rosa piké­tröjor och är så tacksamma att de gråter över en vård som är trygg och förutsägbar. Bara ett telefonnummer att hålla reda på och levande människor som svarar och kan hjälpa. ”Gud välsigne dig”, säger maken och klappar mig på kinden när vi går. Hissen plingar till på bottenvåningen och jag möter den svala höstluften. Fylls av en djup känsla av mening och tacksamhet över mitt yrkesval. Så stort att få vara delaktig i så många olika liv. Jag känner mig verkligen välsignad. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler