Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus.

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus. Bild: Petter Arvidson/Bildbyrån

”Det finns plats för fler i verklighetens Elysium”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Jag älskar dystopiska filmer: Blade Runner, Hungerspelen, Never Let Me Go, District 9, The Handmaid’s Tale. Och när jag njutit av två timmars dystopi brukar jag tänka: Så bra att vi inte lever i en sån värld. Sen borstar jag tänderna, pussar mina barn och går och lägger mig.

Häromdagen såg jag filmen Elysium. År 2154. Miljöproblem och överbefolkning har gjort att alla rika människor har flyttat till en överdådig rymdstation, Elysium, som kretsar kring jorden. Kvar på jorden finns bara fattiga, som lever på svältgränsen. Sjuk­vården på jorden är obefintlig, men på Elysium finns högteknologisk vård. Patienten åker in i en avancerad apparat, som kan diagnostisera och åtgärda alla sjuk­domar.

“Lugn och rutinerad personal framför och bakom en glasruta.”

En dag utsätts Matt Damon för radio­aktiv strålning och hans enda sätt att överleva är att ta sig till Elysium med hjälp av människo­smugglare. Han tar med sig en väns dotter, som har leukemi. Elysium styrs dock av Jodie Foster, som på alla sätt vill hindra jordbor från att parasitera på Elysiums överflöd (hon vill förmodligen förbjuda tiggeri också). Jag säger inget mer för att inte spoila.

Elysium är inte världens bästa film, men jag kunde inte släppa den och nästa morgon kom jag på varför.

Förra året gick jag jour en natt. En ett­årig, syrisk flicka hade samma dag anlänt till Sverige tillsammans med sina unga föräldrar. Flickan hade sista månaden haft feber och utvecklat en böld på halsen. I Syrien fanns ingen vård att tillgå. Nu hade familjen varit på flykt i två veckor och tillbringat sista dagarna på ett lastbilsflak genom Europa. Under denna tid hade flickans feber stigit, bölden växt och flickan var kraftigt dehydrerad. Nu skulle vi göra en CT i sedering och jag skulle passa på att tömma bölden.

Jag träffade flickan, mamman och pappan i det modernaste CT-labbet i Lund. Nya apparater, blinkande lampor och sterila instrument. Lugn och rutinerad personal framför och bakom en glasruta. Föräldrarna kunde bara arabiska och man hade inte fått tag på någon tolk, så vi kommunicerade genom enkla gester. Föräldrarna var trötta och man såg i deras ansikten att de inte hade sett någon liknande miljö förut. Men framför allt såg man att de var djupt tacksamma för att vi tog hand om deras dotter.

Flickan somnade. Föräldrarna kramade mig, bugade sig och lämnade sin dotter hos oss, okända människor i ett främmande land med ett konstigt språk. När jag såg flickan åka in i CT-apparaten var det exakt som slutscenen i Elysium. Förlåt, nu ­spoilade jag i alla fall!

Två veckor senare fick jag tag på mamman och en telefontolk. Familjen bodde på en flyktingförläggning på Öland och flickan var frisk igen.

På sätt och vis känns det skönt att jag bor på Elysium och inte på jorden, men det skulle vara trevligare om Elysium inte skulle behövts. Och till de svenskar, som säger att vi inte har råd att ta emot flyktingar och stoppa in dem i CT-apparater, säger jag bara: Vi har råd! Besök oss och upplev äkta tacksamhet! 

Kommentarer