Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad. Bild: Fredrik Karlsson

”Man måste må bra själv för att kunna hjälpa andra”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Ni vet hur det är med gamla kakrecept, de har en särskild plats i ens hjärta. Visst går det att googla upp ett recept på frozen cheesecake, men det blir inte lika gott som ”SvettisMias kaloribomb” från 1995.

För när jag läser det handskrivna receptet med digestivekex, philadelphiaost, ägg och massor av grädde tänker jag på när jag åt den där cheesecaken första gången hemma hos Mia Z, som jag kallar SvettisMia i receptet, en av mina kursare på läkar­linjen. Hon hade redan då gjort träningen till en livsstil.

Kakreceptet får mig att minnas mitt 90-tal, alla härliga gamla kursare, allt kul vi hade. Men när vi andra satt uppe sent och pluggade och hade tentaångest, pluggade Mia lagom mycket, och gick sen till gymet. På det sättet höll hon sig pigg och positiv. När det var tentadags blev hon oftast klar först och kunde göra and­ra saker, till exempel börja sommarlovet. Hon hade redan då fattat det viktiga: Man måste må bra själv för att hjälpa andra.

De har gått 20 år sen vi tog examen. En sak är tydlig i mitt gamla kursgäng. Arbets­miljön har försämrats. Det går nästan inte att jobba som läkare i Sverige i dag om man är normalt funtad och bryr sig om sina patienter. Alltför många är på bristningsgränsen. Den galopperande administrationen och dokumentationen, extrema krav på tillgänglighet via olika kanaler, ständiga omorganisationer och ett allt mind­re inflytande över vår arbets­dag hotar att knäcka många. Vi hinner inte ta en fika med kolleger och prata längre.

“Det är underbart att återse gamla kursare, särskilt i tv-soffor.”

Nyligen gick en av mina närmaste vänner, som är distrikts­läkare, in i väggen. ”Jag bara grät när jag kom till jobbet”, berättade hon. Det kom inte oväntat; hon hade påpekat bristerna i flera år för sin chef, som inte gjorde någonting. Min vän hade i åratal ställt upp för patienter och personal men när hon själv behövde hjälp fanns ingen att få.

Ni vet hur det är med gamla kursare, de har en särskild plats i ens hjärta. Har man träffats varje dag i fem och ett halvt år finns det en samhörighet. Man undrar hur de har det, blir glad när man stöter på dem och stolt när det gjort något extra bra. En av dem är Mia Z Gustafsson, som jag följer på Facebook. Föredömligt ville hon ordna en tränings- och återhämtningsresa för läkare tillsammans med en kollega, Jill, och bjöd in till en Facebookgrupp för att rekrytera deltagare. De kallar gruppen ”Vem ska ta hand om doktorn?” De hade hoppats på ett 40-tal intresserade. Nu har det gått några veckor och gruppen har över 700 medlemmar. Den har blivit en ventil för läkare som inte har det bra på jobbet. Det är sorgligt att det behövs men fantastiskt att det finns en plats att dela erfarenheter som tidigare upplevts som tabu.

I fredags var det dags för TV4:s morgonsoffa för Maria och Jill. Maria såg ut precis som för 20 år sedan, pigg, positiv och sympatisk. Det är underbart att återse gamla kursare, särskilt i tv-soffor.

Vad jag har gjort i helgen? Tränat, och ätit cheesecake. 

Kommentarer