Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Tvingande sidotjänstgöring i primärvården är fel”

Västra Götalandsregionens planer på att samtliga ST-läkare ska tjänstgöra ett par månader i primärvården är fel väg att gå, skriver Jonas Ålebring och Sofia Rydgren Stale.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Västra Götalandsregionen har planer på att samtliga ST-läkare, det vill säga läkare som genomgår sin specialiseringstjänstgöring, inom ortopedi, psykiatri och internmedicin ska tjänstgöra ett par månader inom allmänmedicin i primärvården. Sveriges läkarförbund och SYLF (Sveriges yngre läkares förening) är emot ett sådant obligatorium. Vi anser att ST-utbildningen ska planeras utifrån kompetenskraven i målbeskrivningen för den aktuella specialiteten och den enskilde läkarens förutsättningar att nå målen.

Läkares specialiseringstjänstgöring regleras bland annat i föreskrifter från Socialstyrelsen. I föreskrifterna framgår det tydligt att specialiseringstjänstgöringen är en vidareutbildning med syfte att läkaren ska uppnå specialistkompetens. Varje ST-läkare ska ha ett individuellt utbildningsprogram som utgår från målbeskrivningen i den aktuella specialiteten. Utbildningsprogrammet tas fram i dialog mellan handledare, studierektor och ST-läkaren. Planen ska omfatta de tjänstgöringar och de utbildningsaktiviteter som behövs för att den enskilde ST-läkaren ska kunna uppfylla kompetenskraven. Beroende på vad den enskilde ST-läkaren har för kunskap och erfarenhet kan sidotjänstgöring hos olika vårdgivare och inom flera specialiteter, exempelvis inom primärvården, bli aktuella. Ett krav på obligatorisk sidotjänstgöring inom primärvården strider emot föreskriftens intention, att ST-utbildningen ska läggas upp utifrån varje enskild läkares förutsättningar och där varje placering ska syfta till måluppfyllelse. Vi är därför starkt kritiska till ett obligatorium!

Vi är alla överens om att primärvården behöver tillföras resurser och att den vård som kan ske nära patienten ska ske nära patienten. Åtgärderna brådskar, men att införa en obligatorisk placering för samtliga ST-läkare är inte en del av lösningen. Hur man lägger upp läkares specialiseringstjänstgöring är i grunden en utbildningsfråga och ST-läkare ska inte ses som en position i en schemarad som kan flyttas för att täcka vakanser. I realiteten kommer ett sådant upplägg dessutom innebära att ett stort handledaruppdrag läggs på en redan pressad primärvård. Med det sagt så kan det absolut vara bra med en sidotjänstgöring inom primärvården, men det måste handla om måluppfyllelse, inte om resursöverföring.

Frågan om sidotjänstgöring inom primärvården har dryftats i flera fora inom Läkarförbundet under året. Även om diskussionerna har landat i att förbundet är emot ett obligatorium har både negativa och positiva följdeffekter av primärvårdsplaceringar för sjukhusbundna specialiteter lyfts. Genom ett ökat antal primärvårdsplaceringar skulle det bland annat bli mindre vattentäta skott mellan sjukhus och primärvård. Detta kan ge ökad ömsesidig förståelse inom läkarkåren för de olika verksamheternas förutsättningar och utmaningar, samt ge bättre samarbete runt patienten. Vi kan även behöva tänka nytt kring hur vi lägger upp utbildningsprogram och hur vi använder oss av sidotjänstgöring kopplat till de delmål som ska uppfyllas. Det finns positiva exempel där allmänpsykiatriska kliniker, efter diskussion och med hög grad av individualisering för varje enskild ST-läkare, har ersatt delar av internmedicinplaceringen med en placering inom allmänmedicin. Genom att de patienter som ST-läkarna behöver träffa i stor utsträckning finns inom allmänmedicin nås därigenom målen på ett bättre sätt.  

Att ST-läkare inom vissa specialiteter genomför delar av sin utbildning inom primärvården tycker vi är positivt och något som kan uppmuntras, men det ska inte vara ett obligatorium. Utgångspunkten för sidotjänstgöringar ska vara strävan mot måluppfyllelse av kompetenskraven. En specialiseringstjänstgöring är en utbildningstjänst, inte en produktionsresurs som ska lösa primärvårdens bemanning. 

Sofia Rydgren Stale, ordförande, utbildnings- och forskningsdelegationen, Sveriges Läkarförbund

Jonas Ålebring, ordförande, Sveriges yngre läkares förening (Sylf)

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler