Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Birgitta Stiefler, leg sjuksköterska och coach.

Birgitta Stiefler, leg sjuksköterska och coach. Bild: Nils Jakobsson/Bildbyrån

”Låt oss lita mer på patientens delaktighet än på vårdplaner”

Det är vår uppgift som sjukvårdspersonal att sträva mot att vidmakthålla patientens autonomi och integritet, skriver sjuksköterskan Birgitta Stiefler.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Vad är det som gör att den holistiska människosyn vi utbildas till som sjuksköterskor många gånger inte fungerar i praktiken? Kanske är det så att vi inte får riktigt kunskap i vad det holistiska synsättet i sin helhet går ut på, eller kanske handlar det om att vi är väl medvetna om detta, men att när vi kommer ut i arbetslivet så hamnar vi i en kultur som vi ska anpassa oss till eftersom den är väl inarbetad.

Vad vi glömmer är att dessa människor som i dagsläget är våra patienter är människor med autonomi och integritet. Det är vår uppgift som sjukvårdspersonal att i görligaste mån försöka vidmakthålla denna autonomi för patienten även vid sjukdom. Det som är självklart för oss är lyx för väldigt många patienter. När man blir sjuk är det viktigt att någon ser till våra basala behov när livet runt omkring blivit kaotiskt. Dessa behov behöver lyftas och respekteras innan vi kan ta oss andra. Om vi inte blir sedda som medmänniskor när vi under en tid får rollen som patienter hur ska vi då kunna känna tilltro till att de som vårdar oss ska kunna tillgodose våra andra behov?

“Överallt blir patienter avpersonifierade genom att vi ger dem rumsnummer som identitet”

Överallt blir patienter avpersonifierade genom att vi ger dem rumsnummer som identitet. Rumsnummer ska bara användas utifrån sekretess och inte för att det ska vara lättare för oss. Om vi går in med förhållningssättet att bemöta våra patienter som medmänniskor och inte som siffror kommer vi att kunna öppna upp för en dialog och ett bemötande som kommer att stärka dem så att de känner en vilja att ta ett större ansvar för sitt eget välmående.

Jag tror på ett eget ansvar. Detta ansvar ska stå i proportion till den situation vi befinner oss i. Jag tror vi gör det genom information, och sedan genom att upprätta en handlingsplan tillsammans med patienten. Detta genom att låta patienten känna att den kan påverka. Vinsten blir att vi har en patient som dels varit med om att ta ett beslut rörande sitt egna tillfrisknande, men vi har också upprättat ett förtroende. Hen kan framöver vila i att jag som vårdpersonal kommer vid behov av hjälp (vilket betyder att ordet ”sen” blir bannlyst). Detta betyder också att patienten kan fokusera på tillfriskande.

Jag tror på att anpassa ansvaret till där patienten befinner sig i sin egen process i tillfrisknandet, och inte förlita oss på vårdplaner utan delaktighet av patienten. Att se patienten som en enskild individ med sina erfarenheter som påverkar hen i den sårbara situationen. Om vi ger patienten en uppgift som är hanterbar, och där vi på ett coachande sätt driver patienten framåt, ger vi personen en tillit till sin egen förmåga.

När vi lägger större vikt vid ett coachande förhållningssätt på den nivån patienten i dagsläget befinner sig, ger vi dem också en möjlighet att här och nu, men också i framtiden, se att de kan göra en skillnad i sitt eget välmående. När vi uppmärksammar att det basala är lika viktigt som behandlingen tror jag att vi får en proaktiv patient, vilket ur samhällssynpunkt borde vara att föredra.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler