Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.

”Frågan är: För vem är det viktigast att skapa värde?”

Portalparagrafen brukar den kallas, den and­ra paragrafen i hälso- och sjuk­vårds­lagen som styr oss som arbetar i vården.
Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Det kan vara lika bra att memorera dess tre meningar: Målet för hälso- och sjuk­vården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

Det går att väga varje ord på guldvåg. Vad är god hälsa? Vad är lika villkor och vem ingår i befolkningen? Vad betyder det att vården ”ges” med passiv verbform, och vad är patientens roll som den som efter­frågar och är delaktig i sin vård? Hur stora får behoven egentligen vara och hur många operationer och superdyra mediciner kan en enskild patient hoppas på? Hur blir det med företrädet för den som aldrig är sjukast utan bara envist och kroniskt sjuk hela tiden?

Det finns inga sanningar och det enda vi kan göra är att hela tiden diskutera gränsdragningarna i en klok samhällsdebatt. En utmaning är att vi i dag faktiskt inte låter patienten bestämma vad hen behöver. Som läkare har vi en uppgift att prioritera med ledning av de beslut som våra demokratiskt valda politiker fattar. Vi pratar inte så mycket om vår roll som ekonomisk grindvakt men den finns. Förhoppningsvis axlar vi ansvaret med omdöme.

Jag har arbetat i länder, fattigare än vårt, där patienten måste betala för allting. Då ställs saker på sin spets. Behövs det verkligen röntgen? Kommer medicinen att fungera? I Sverige är det vår gemensamma plånbok vi vaktar. Vi får inte bortse från kostnader eller slösa och slarva, men inte heller avvisa den som har rätt till vård. Vi lutar oss mot riktlinjer. Du får inte en ny insulinpump bara för att den nya modellen är bättre. Den gamla måste hålla ett par år till.

Svensk skattefinansierad sjukvård är inte ett snabbköp där jag alltid får det jag önskar. Patienten är inte en vanlig konsument.

Nätdoktorerna som vinkar åt mig från rörliga annonstavlor har ställt frågan på sin spets. Patienterna är nöjda, men tränger de undan sjukare människors mer angelägna behov? Är det nätdoktorerna själva som ska se till att de arbetar enligt portal­para­grafen?

Grindvaktsjobbet kan illustreras på fler sätt. I dag använder vi på universitetssjukhuset mycket kraft på att be­döma vilka patienter som verkligen behöver komma till oss. Vi diskuterar och avvisar många ­remisser. Vi skapar vårdkedjor och skriver vårdprogram. Rätt vårdnivå, brukar det heta.

Vi skulle kunna göra tvärtom och låta alla patienter som vill komma. Det skulle spara förhatlig administrativ tid och ge plats för härligt många besök. Många patienter skulle bli nöjdare. Men vi skulle tappa kostnadskontrollen och jämlikheten, som vi tycker att vi värnar med våra remisskriterier. 

Där ligger den svåraste avvägningen. Det kan heta värdebaserad vård, eller annat, men frågan kvarstår: För vem är det viktigast att skapa värde?

Kommentarer